Melissa Swingle

I kväll spelar hon på hemmabana – på Local 506 i Chapel Hill, North Carolina – som förband åt Los Angeles bandet The Shine Brothers. Melissa Swingle har hunnit bli 48 år nu. Hon började spela mer på allvar då hon väntade sin dotter Isabel i början av 90-talet. Melissa målade tavlor, men valde att lägga målarpenslarna på hyllan i oro över att lösningsmedel och fixativ skulle dra andan ur flickebarnet i magen. Det blev gitarr, banjo, mun- och dragspel istället. Och såg. Jag har svårt för såg, det är något med “kärringvibratot”, men när Melissa Swingle sågar – ja, då är jag idel öra.

1993 bildade hon bandet Trailer Bride vars svampiga altcountry draperad i sydgotik var riktigt bra. Tremolopedaler, banjo och troget stomp, men framförallt föll jag för Swingles sorgsna, småtrötta och mjukt wobblande röst. En röst redo för klagoverser och hjärtevärme, som gjord för berättelser om kärlek och förtvivlan, om myter och mänskligt liv i den amerikanska södern. Swingle befinner sig i samma litterära trakter som Flannery O’ Connor och William Faulkner och har själsfränder i blueslegender som Fred Mcdowell och Elisabeth Cotten. Hon har gjort en spookyfierad version av The Gun Club’s “Sex Beat” och en ursnygg tolkning av rockabillydrottningen Wanda Jackson’s “Fujiyama Mama”. Swingle gillar tokvildingar som Hasil Adkins och Jesco White “The Dancing Outlaw”. Hon mixar Mississippi Delta med Post-riot grrls och på Trailer Brides sista skiva 2003 pumpade hon in nytt blod i Emily Dickinson’s poem ”Hope is the thing with feathers” från 1861.

Efter Trailer Bride’s splittring körde Swingle igång duon The Moaners (2004-2012) tillsammans med hårtslående trummisen Laura King. Vi fick gnetig southern trash och rivjärnsblues på de två första plattorna “Dark Snack” och “The Blackwing Yalobusha” – medan den tredje och sista plattan “Nocturne” hade ett mer varierat innehåll. Medverkade på den gjorde Swingles kusin Earle Poole Ball, även känd som “Mr. Honky Tonk Piano” och under tjugo år Johnny Cash’s “right hand piano man”. Efter att The Moaners lade ner har det varit tystare runt henne. För ett tag sedan började det tisslas och tasslas om ett “Melissa Swingle and The Swinglers” men eftersom “essen” blev för många så ska bandnamnet ha kortats ner till det behändigare ”Melissa and The Swinglers”. Swingle beskrev projektet så här i en intervju för ungefär ett år sedan: “Not as country as Trailer Bride but not as loud and poundy as the Moaners.” En utveckling som inte var så värst svår att förutspå kanske. Man hade några spelningar, sedan blev det tyst igen, och det verkar inte riktigt ha skjutit fart, men hoppas få återkomma i ämnet.