Predikominnet

Minnesbild här hemma i soffan ikväll. Tror 2010. Domkyrkan i Lund. Kyrkorummet är i det närmaste fullsatt. Jag sitter längst bak. Kom i sista minuten. Men jag hade nog satt mig där ändå. Är ingen van kyrkobesökare. Gudstjänst med KG Hammar. Hans röst är mild, landar mjukt och berättar nyansrikt om tillvaron, om glädje, kamp och svårigheter, om våra möjligheter och vårt hopp. Frågeställningar kring livet och den kristna tron med utgångspunkt i att det inte finns några enkla svar, men spår och ingångar värda att undersöka. Noterar en enkelhet i språket, samtidigt en grundlighet i hans närmande. Och man lyssnar. Inte för att han har en särskilt hög eller bestämd röst, men för vänligheten i den. Jag blir snart varse att han slänger ut ett finmaskigt nät som inte låter något av existentiell tyngd att sippra genom. Ingenting går till spillo – inte smärtan eller sorgen, inte hoppet eller glädjen. Allt får plats. Hela fångsten ryms i båten. Predikotextens mjukt framböljande vågrörelse lägger sig tillrätta inombords. Jag sluter ögonen. Känslor och tankar stannar upp och drar vidare – minnesbilder av nära och kära, delade upplevelser, i vardag som på fest, drömmar och längtan, förluster och sorg. Att stå i relation. Att vara människa, att pågå. Så inbegrips vi i predikoflödet. Och det är en nåd att det kan fungera, att ord kan nå oss och få lov att nå fram till vår nästa. Samtidigt – ensamheten. Hur det är var och ens sak att ro skutan i hamn med egna årtag. Som ställs vindriktning och en viss styrfart oss till förfogande, sedan är vi fria att själv dosera rörelsen hemåt.