Pia Tafdrup i Atriumgården på Stadsbiblioteket i Lund i kväll. Det är mest äldre damer på plats. Inga unga poeter eller poetissor i sikte. Inte ens eleverna på litterär gestaltning eller skrivskolorna i regionen är här. Borde det inte vara obligatorisk närvaro? Med mina 46 år tillhör jag verkligen det yngre gardet i publiken. Tafdrupskan är i byn och bara jag och de gamla tanterna spetsar öronen! Kanske är Lund lite speciellt – eller så har man bara inte puffat för arrangemanget tillräckligt. Jag råkar själv bara befinna mig på rätt plats. Sitter i kaféet på stadsbiblioteket när det ropas ut i högtalarsystemet att hon ska dra igång om 10 minuter. Det är inte direkt glest med folk i Atriumgården, men långt ifrån fullsatt. Många är nog upptagna av annat nuförtiden – kanske ser man på nedladdade avsnitt av långa tv-serier, jönsar med fotboll eller universitetsstudier, eller gluttar på Facebook..
Pia läser ur den senaste samlingen Salamandersol. Blicken scannar minnen och medvetandeström, och orden är det mönster som framträder. En dikt för vart och ett av hennes levnadsår. Dikterna slussas ut omsorgsfullt. Den karaktäristiska rytmen i läsandet (mer eller mindre regelbundna vågbränningar som slår mot sten i strandkant) vaggar in och bereder plats för ord och mening. Tongivande livshändelser blandas upp med omvärldsskeenden i ett lyriskt storsvep. Noggrant utmejslad form allierar sig med jordbundet människoblivande. Det är personligt, men dikten får också – som vanligt hos henne – vara just dikt, en egen kropp med unika och gäckande berättelser om sig själv, sin egen födelse och död. Det är där kraften är, precis som hos en del av hennes generationskollegor. Men frågan är om det inte blir allra bäst när hon berättar om relationen mellan sina fyra sista diktsamlingar; tematiken, personerna, djuren, platserna – de privatpsykologiska arketyperna utfällda mot år och livsvillkor. Hon berättar om diktarjagets nödvändiga positionering och behovet av att strukturera sig själv i världen – och det blir så fint och intressant som det bara kan bli när diktardrottningen från landet bredvid tar till orda.
Jonas Rasmussen, som översatt Salamandersol till svenska, läser växelvis med Tafdrup. Rytm och ton tappar dynamik, men samtidigt är översättningen utmärkt och för första gången känner jag mig hugad att läsa Tafdrup på svenska. Och bara för att klydda till det ytterligare; den inledande dikten “Glæde” från Salamandersol – på engelska:
JOY
First is joy,
smuggled across the border
through a narrow tunnel.
The night is over, drowned in the sea
buried in the ground,
thousands of years passed alone.
Smells that already existed,
closely surround,
horses snort in the barn.
Wake with light,
see shadow-play on the wallpaper
hear birds in bushes and ivy.
The grown-ups’ voices and laughter,
a safe landing place
on the other side of the wall.
First is the morning garden
in sun,
its illumination of the heart.
Apples fall in the warm grass,
insects rise
up from flowers’ petal depth.
First is openness,
that soon closes,
faceless.
First is trust,
that is easily swallowed
by galactic fear.
First is joy,
that newborn flows
towards the world, dreams it.
Then follows grief, then follows anger,
then someone says:
– Peace be with it.
Life is death that is coming,
but first is joy.
Translated by David McDuff
L o g g f i g u r 