Det har skrivits spaltmeter om den 18-årige danske poeten Yahya Hassans debutdiktsamling. Eftersnacket i Danmark har pågått sedan boken gavs ut där förra sommaren. Upptagenheten massiv, brösttonerna frekventa och förvirringen stor. Diskussionerna har handlat om hur man egentligen ska läsa Hassan, om huruvida dikterna underblåser rasism och kommer att medföra att såväl danskar som svenskar börjar kasta röster åt grisar i vallokalerna? Det kom att handla om kön och genus, om vita medelåldersmän, om makt och tolkningsföreträde, och det har väckts frågor om författaransvar och konstnärlig frihet. En och annan svensk artikel har också bidragit till att rusa igång debattglädjen i grannlandet, men det är först nu, sedan boken översatts till svenska, som Hassan fått verklig spridning här hemma. Och det är först nu när den svenska kritikerkåren ska säga sitt som en viss mättnadskänsla kan dyka upp, i a f för den som följt saken i Danmark ett tag.
Men vill man tvunget spana in artiklar om Yahya Hassan innan man läser hans dikter så vill jag rekommendera en svensk recension som gör att alltsammans får klädsamma proportioner – nämligen Elisabeth Åsbrinks i DN. Sen får det va nåck med det här en stund, men det ska bli intressant att se vilka vägar han väljer när har fått par år till under rocken, den strulige digterdrengen från det ruffiga lilla Gellerup i Århus.
L o g g f i g u r 