David från Denver

Ser ett par bilder på David Eugene Edwards, frontmannen i Wovenhand (tidigare 16 Horsepower) och tänker att strävan efter autenticitet nu har skruvats upp så mycket att den slagit över i kitsch. Samtidigt – finns inte många som har ett så klart mandat att använda sig av västernestetik som just den här 46-åringen från Denver. Edwards har indianblod i ådrorna på mödernet (cherokee) och som liten grabb reste han runt i Klippiga bergen med sin farfar som var predikant i den troskonservativa Nazarenarörelsen. Dessutom har han kuskat omkring i världen och spelat rockmusik i drygt 20 år – så han är förlåten sin faiblesse för cowboyhattar med fjäder i. Och blir det inte för mycket av det goda så är ju amuletter, kokranium, prärieöknar och sadeljordar ett rätt trevligt blingbling. Därför låter vi bli att hissa varningsflagg för kitsch i kulturlandskap. Det vore också nästan orättfärdigt att börja haka upp sig på pressbilder och trampa snett på första bästa koskalle när Edwards gör det han gör så väldigt bra..

Wovenhand har släppt ett nytt album, Refractory Obdurate – det sjunde i ordningen sedan starten 2002. Det här bandet letar sig gärna in bakom bröstbenet. Den musikaliska formen upprepas med små förändringar från platta till platta. Den vibrerande och vackra mörkerväv som har blivit bandets signum är i mångt och mycket unik. På den nya plattan lever den vidare, men attacken är mer frekvent och mer intensiv än på tidigare album. Man har inkorporerat både strupsång, trumtrum från skogsindian och en liten gnutta arabesque – ja, små stick från Iran och Pakistan – men man gör det på behörigt avstånd från världsmusik och etnoflams. Edwards “haunting voice” är tillbaka efter att ha varit något nedtonad på förra skivan The Laughing Stalk (2012). Det rytmiska anslaget på den antika mandolinbanjon från 1887 är bättre än någonsin och redan det första spåret, Corsicana Clip, får mig att kapitulera. En omisskännligt Edwardsk inledning blir så småningom till en storm där sångarens desperata rop riktas mot den gud som han oavbrutet förhåller sig till. Edwards började bygga en kyrka runt sin kristna berättelse för länge sedan – i banden The Denver Gentlemen och 16 Horsepower, men det är i Wovenhand som han löper linan ut och den bibliska kanonaden når full styrka. Bandet har inmutat en helt egen plats inom den profana rockmusiken. Skapat ett reservat av respekterad kristenhet, vilket inte är ett helt vanligt fenomen i sekulariserade rocksammanhang.

Wovenhand är ett pågående samtal. Den felande människan hukar under gammaltestamentlig stränghet. Den jagade tvivlaren slungar sina kastringar mot korset. Frälsningen vill in, häva sorg och sänka synd i blodröd nattvard. Edwards växlar mellan att lovsjunga herren och gå i klinch med honom. Ständig tro, och ständig prövning av tron. I sinom tid ska allt få vingar och lyfta. Tills dess beser vi mörkerryttarens vilda ritt rakt ut på prärien under en förtärande ökensol. Där reser han sitt tält, och där ur ett krus sipprar vatten över ökentorra läppar. Någonstans här uppehåller sig Wovenhandsångaren. En allvarstyngd kille? Japp. Sådan är han – David från Denver med flätade händer. Hans kalk är fylld till brädden och han tvekar inte att hälla ut innehållet över oss. De bibliska referenserna slår ner som blixtar eller slingrar sig som skallerormar runt våra fötter. Jag tänker mig att både den äldre svenske frikyrkopastorn eller den bokstavstroende gnällprästen hade kunnat gilla en del av hans vittnesbörd – glada i hågen börjat slå kullerbyttor utanför sin Frimodiga kyrka, men då hade de delvis missat poängen.. För Edwards är mer en anarkistisk syndare och står långt från den konservativa kristenheten – i alla fall fall när det kommer till synen på kvinnopräster och samkönade äktenskap, förmodar jag. Och om vi tänker oss att Wovenhand försökte kristna en hårdnackad ateist (kanske är det Christer Sturmark eller Björn Ulvaeus i Humanisterna) eller en ateistisk feminist (ja Gudrun) så är det nog så att Edwards allvarsamma och patriarkalt präglade texter hade fungerat ungefär lika effektivt som att tömma en hink med femton döda torskar på marken framför dem. För oss andra är det mer en smal sak – och vi lyssnar till en elegant rock med apokalyptiska drag som förvandlar elaka hälsporrar till gyllene stövelsporrar. En kristendom som både förmanar och vacklar, men ändå förmår omfamna och bära oss en bit på vägen.

Favoritspår för närvarande..