Zombiewalks på Möllevången

Värmen blir för mycket redan under morgontimmarna och jag beger mig in till stan igen efter en vecka i skogen. Packar av. Tar en dusch. Ser om småblessyrer. Kroppen behöver vätska och salt, i övrigt mår den prima. Jag äter en rejäl frukost och läser tidningen i godan ro. Diskar efter mig. Sätter fläderblomssaft på kylning. Det är skönt att skrota runt hemmavid. Under eftermiddagen lunch på Skolgatans Ölcafé med en vän som håller på att mista hoppet i hettan. Det är plågsamt varmt även i skuggan under MFF-markiserna och det fläktar inte det minsta. Efter ett tag måste vi ge upp sittandet. Vi går på vinst eller förlust till Ica Supermarket i korsningen Smedjegatan/Södra Förstadsgatan och det visar sig vara ett lyckokast. Som att gå runt i ett stort kylskåp. Speciellt skönt är det vid några läckande frysdiskar. Varken Emporia, Triangeln eller butikerna i Caroli är i närheten av att kunna erbjuda samma behagliga frist från värmen. Entré/Malmö Plaza kniper nog andra platsen efter Ica Supermarket. Framförallt är det (om)byggnadskomplexet mot Hornsgatan som är ok att vistas i. Där är inte kylskåpskallt, men som ett välventilerat jordrörsskafferi eller en jordkällare av gammal modell.

Möllan är rörigt och oroligt idag. Glada flickor på blommiga cyklar. Tiggare med deformerade ben. Många täta helskägg på småtöntiga kaffebarer. Min varme vän säger att flera krogar i området har förvandlats till tjattrande kindergartens. Gamla Golden i hörnan Simrishamnsgatan/Södra Parkgatan t ex.. Stök och bök och tjatter. När vi har tagit avsked av varandra på Södra Skolgatan så råkar han hamna jämsides en drogpåverkad ung man med mörk och aggressiv blick, och ökar takten för att få ett mer betryggande avstånd till busen, vilket går bra. En kille med rakad skalle och millimeterstubb, smutsigt basketlinne med tryck i svart och vitt, några halskedjor, nedhasade brallor och en tjurnacke med förfärligt fula tatueringar. Bara en pitbull saknas vid hans sida. Han raglar fram, är i ursinne och verkar inte vara kontaktbar. Piskar ett elskåp med sin hopvirade jacka, vispar till varje lyktstolpe han passerar, eller slår på dem med sina bara nävar. Solsting och snedtändning av något slag. Droger och värmebölja är ingen bra kombination – eller så är han bara uppriven över att kampvovven rymt, om han nu har en sådan. Som väl är vinglar han framåt i ett mycket makligt tempo, ett slags hasande som tangerar zombiegång. De personer som får korn på honom hinner ändra kurs eller trampa förbi honom med ett par snabba steg. Han är förvillande lik en levande död vilket får mig att tänka på tv-serien The Walking Dead. Rollfiguren Michonne, hon som färdas genom skogarna med två “walkers” i koppel vilket innebär att andra zombies inte förmår vädra och lägga märke till henne när hon rör sig bland dem. Skulle hon ändå hamna i trubbel så drar hon snabbt sitt japanska katanasvärd och gör processen kort med anfallande antagonister. Michonne’s två zombiesar är tillfilade och färdigfixade för att ha i koppel – de är käklösa, har stympade armar och saknar mer eller mindre attackvilja. Riktigt så långt hade man ju inte behövt gå med den här busen, men efter att ha stått och tittat på honom ett par minuter så känns inte tanken på ett koppel helt främmande. Så att man skyndsamt kunde få till en återställning av hans promenadlinje! För det är uppenbart att hans oregerliga gång och nyckfulla lyktstolpsattacker skrämmer folk. En annan rollfigur i The Walking Dead är den snälla tuffingen Daryl. Han spårar skickligt och röjer träffsäkert väg med sitt effektiva armborst. Daryl är, liksom Michonne, en förstklassig zombiedräpare som har koll och som det alltid känns tryggt att ha med i händelsernas centrum. Men i sen kvällning och skum belysning tror jag faktiskt risken är stor att han hade råkat sätta en pil i pannan på den här drogade unge mannen. Det hade varit olyckligt. I oktober kommer säsong 5 av The Walking Dead.