Majken på plats i Malmörummet

Majken på bibblan

Det hänger en ny tavla på stadsbiblioteket i Malmö. I Malmörummet. Den är målad av konstnären Leif Nelson och föreställer poeten och frälsningssoldaten Majken Johansson. Tavlan avtäcktes vid en liten ceremoni med diktläsning, tal och tilltugg för ett tag sedan. Jag blev omedelbart full i skratt, men lyckades häva i tid, hoho. Men den är fin ändå, det tycker jag ju. Vi var nog bara 10-15 personer där, det kändes lagom.

Majken Johansson gick på Sorgenfriskolan som barn – precis som min far, slog det mig. Bara ett par år skiljer dem åt, så de borde ha gått där samtidigt, i början av 1940-talet. Häromdagen frågade jag honom om han kände till henne, men det gjorde han inte. Så småningom poppade dock ett minne upp av den gitarr- och munspelande frälsningssoldatfiguren Majken, men han kände inte till henne som poet. Nu är min gamle far inte direkt någon poetry type of dad, och inte heller tillhör han William Booth’s glada skara – så att han inte skulle ha någon vidare pejl på fröken Johansson var nog väntat. Hur som helst så berättade jag om Majken för honom, och högläste några av hennes dikter med motiv från Malmö. Han tog till sig dem med ens. Minnen väcktes till liv, speciellt när hennes ord om ett vintrigt Sorgenfri landade i honom. Han kände igen alltsammans mycket väl – krigsvintrarna, isbanan, de tidsspecifika detaljerna – det var ju här, i kvarteren runt Sorgenfri som han växte upp.

Ett par strofer ur dikten Novelette, från samlingen Liksom överlämnad (1965):