Thommy Berggren

I samband med att min son för någon vecka sedan höll på med en filmanalys av Bo Widerbergs Kvarteret Korpen från 1963 kom jag att tänka på Thommy Berggren, fast mer dagens Thommy, den känslige gamle skrävlaren. Å ena sidan är han en jobbig en, liksom speedad och kör samma anekdoter i intervju efter intervju. Å andra sidan har han också ett ganska trevligt läge med en ärlighet och en impulsivitet som kan vara underhållande. Passande nog dök han i går kväll upp som gäst i SVT-programmet Sverige med Ann-Marie Rauer – och visade fram allt det där. De inledande minuterna av intervjun är lite gäspiga, speciellt när Berggren pratar om sin ekvillibrism, om skådiseliten, och om Zlatan och Miles Davis genialitet. Men snart kommer han fram bättre. Det är när han pratar om det allmänmänskliga, om kärleken och livet, om samhälle och politik, och om sitt privata bagage – som han är som bäst. Och när han släpper bromsen och börjar skämta om Rauers ålder (jag vet, låter manschauvinism – och är) småflirtigt och liksom i etager, i en spontan flerstegsraket (se för att förstå) – då är han helt jävla hopplös, och samtidigt i sitt esse. Alltså, en fattar att den här pratglade karln fås tas med en nypa salt, men där är samtidigt något sympatiskt och obändigt livsglatt över honom. Han skiter i vad folk tycker och tänker om honom.  Thommy Berggren är en känslomänniska, A-typ. På gott och ont. Hans kvinnosyn haltar nog betänkligt, samtidigt är den gamle rackaren hyfsat medveten om sina egna felsteg och brister, och verkar inte opåverkad av lidanden. I intervjun förmår han till sist peka på det som är av betydelse i tillvaron – och man märker att han liksom stannar upp när han pratar om – kärleken. Eller stannar upp är fel ord – han sprudlar snarare där, det är både fint och en smula läskigt. Kanske har han rätt effektivt förträngt en hel av sina tillkortakommanden på det relationella området, tänker jag, men fan vet. Thommy babblar i a f ohejdat på, men är nyansrik och har sinne för detaljer. Är i all sin hastighet alldeles hjälplös, men med en sympatisk krigsföring mot livets mörka sidor – mot livets obarmhärtighet, men för dess glans och njutningar! Pappa blev han vid 57. Nu är han 77 år och nyskild – och säger att han drömmer om att bli kär igen till hösten! Jag vet inte, men nog kan det få vara lite hoppfullt ändå, i all sin bristfällighet?

Se avsnittet medan det ligger kvar på SVT Play.