Just nu pågår det i Danmark en ganska hätsk debatt om den inhemska litteraturen. Med en ton som från ”förhatlig kulturman” har litteraturforskaren Mette Høeg jagat upp en våg av protester i den litterära ankdammen. Det rör sig från början om en temperamentsfull artikel i Weekendavisen där hon tycker sig se en tydlig tendens till navelskådande bland dagens unga kvinnliga författare. Hon kritiserar Författarskolan i Köpenhamn som hon menar är plantskola för de som i sitt skrivande har ”et udadvendt, vredt insisterende køns- og kropsfokus og en indadvendt, navlepillende og piget selvoptagethed”. Høeg skriver tillspetsat, nästan oförskämt, smått raljerande – och många har reagerat starkt på artikeln.
Høeg pekar på att det finns en överrepresentation av formmedvetna kvinnliga författare vars verk dignar av språkliga finesser men som inte verkar ha något mer på hjärtat än den ovidkommande berättelsen om skribenterna själva. Hon drar sig inte heller för att ge exempel på författare vars litteratur hon inte tycker om, vilket många har blivit sura över. Men inte är det personerna bakom verken hon angriper, kanske inte heller diskursen i sig, däremot kritiserar hon den favorisering som förlag och kritiker gör, och hon ogillar den konsensus som råder om strömningens status. Provokativ polemik pågår. Høeg anklagas för både personangrepp och homofobi. På Facebook och Twitter bildas vassa mobbläger. Tidningarnas kultursidor är fyllda av reaktioner och insändare. Det litterära etablissemanget har slutit upp runt de kritiserade författarna och har bildat gemensam front mot Høeg och några få andra som är på hennes sida. Och man verkar nu tävla om att misskreditera henne, vilket kanske säger något om den känslighet som finns i kultur- och litteraturkretsar. Läs Mette Høegs inte helt oproblematiska artikel här.
L o g g f i g u r 