Tagit det lugnt hemmavid. Pastasallad med kräftstjärtar, ruccola, ägg, soltorkade tomater, persilja, vitlök, finhackat. Ett glas mjölk, och en kladdkaka (köpe) till efterätt. Tysken ville inte ha. Tysken är hälsosam. Men han drack kaffe och gjorde mig sällskap. Den unge mannen från Leer hyr in sig hos mig, och mest av allt tycker han om fotboll. Så nu får jag för mina synder. Jag som inte ens varit och sett Malmö FF spela. Häromdagen vann de Allsvenskan. Jaha. Oss emellan; det finns mer raffinerade sporter, men vad gör man? De är överallt, fotbollssupportrarna, nu t o m i min egen lägenhet.
Det finns egentligen bara ett fotbollslag vars resultat jag bryr mig om och det är engelska Ipswich Town, som jag började gilla när jag var typ sju år gammal. Ett slags vidskepligt intresse för laget har vuxit fram. Det vidskepliga består i en tro på att min välgång i tillvaron skulle ha något att göra med om Ipswich vinner eller ej. Förlorar de får jag uttöka mina säkerthetsmarginaler i vardagen annars kan saker komma att gå åt pipan helt. Vinner de kan jag slappna av och ha finfina dagar fram till nästa match. Tosigt, jag vet – att mitt väl och ve på något mystiskt vis skulle vara sammanlänkad med en sydostengelsk fotbollsklubb. Men likväl checkar jag varje vecka sidan 338 på Text-tv och ser hur det gått för dem. Det är samma thrill varje gång.
Jag har aldrig pratat så mycket fotboll som jag gör just nu. Min 23-årige innebonde har stenkoll på de europeiska ligorna och framförallt tyska Bundesliga. Våra fotbollsprat går ofta överstyr. Igår går stod spanska och portugisiska spelsystem på schemat och idag tyckte han att jag skulle ta en titt på SC Freiburgs tränare Christian Streich som ofta väljer att prata om helt andra saker än fußball på sina presskonferenser.
L o g g f i g u r 