Indianbok

I fjol vid den här tiden var det indiansommar och exceptionellt varmt. Jag och min son låg på Kämpingestranden i Höllviken den 29 september. Jag simmade i havet. Han låg på stranden och läste. Vi vinkade ibland. Som för att trygga varandra. Han har alltid haft en oro för att jag ska drunkna när jag är i vatten.

Jag är rätt säker på att det beror på en dramatisk kantring med kanot i Rönne å, 1992, när han var 6 år gammal. Vi missbedömde kraften i strömmen och tappade kontrollen över vår kanadensare som ställde sig på tvären mot en stor stenbumling mitt i forsen. Den vattenfylldes på ett ögonblick och kilades fast av trycket. Vi föll handlöst i plurret. Som väl är hade vi surrat fast ryggsäckar och tält, men vi förlorade en del lösöre – en karta, några leksaksbilar, ett fiskespö.

Jag tog mig in till strandkanten med den lille i famnen. Satte honom i säkerhet på en vänligare sten. Sedan vadade jag ut igen för att få loss kanoten, men rådde inte på den. I stället slant jag med fötterna mot bottnen och miste balansen i forsen. Drog in en kallsup när huvudet hamnade under vattenytan. Han blev förstås jätterädd när jag plötsligt försvann framför hans ögon. Grät och vankade oroligt av och an på stenen. Han kunde ju inte göra något för att hjälpa. Pappa var i trubbel och sjönöd. Pappa kanske dör. Jag ropade till honom att det inte var någon fara. Försökte få mina sprattlande armar i luften att formas till en tryggare gest, en lugnande vink. Men det var lite svårt att få till medan jag stod och vippade som en skräckinjagande fågelskrämma i strömmen. Det måste ha sett fullständigt bisarrt ut.

Medtagna och blöta traskade vi med vår packning genom skogen. Terrängen var eländig. Mest sly och brännässlor som svedde vaderna röda. Efter en dryg halvtimmes promenad kom vi fram till en kohage omgärdad av kärr och sumpmarker. På andra sidan hagen siktade vi civilisation och människoboning – ett hus intill en ladugårdsbyggnad väckte hopp om räddning. Men först hade vi att ta oss igenom 200 meter kohage, och det var inga godmodiga kvigor som betade där inte, utan en hord stingsliga ungtjurar som krafsade hotfullt med klövarna i marken. Spänningen i att passera råmande nötkreatur av hankön. Som att besegra sista bossen i ett tv-spel, sa vi, och längtade hem till vårt Nintendo 8-bit i trygga villan. Sedan ålade vi oss in under staketet till hagen. Gick diskret men påpassligt framåt, redo att när som helst lägga benen på ryggen och lubba. Det kunde gått illa, men allt gick väl. Vi lyckades sicksacka oss förbi tjurarna utan större dramatik, och nådde snart fram till huset där hjälp väntade.

Mamman i familjen hade sett oss från köksfönstret och kom ut på gårdsplanen. Det var inte första gången de fick besök av kantrade kanotister, berättade hon. Familjen öppnade sina hjärtan, och sitt torkskåp för oss. Vi serverades smörgåsar med prickig korv i deras kök. Jag fick mig en kopp kaffe. Gossen min en kopp varm mjölkchoklad, en filt och plats i tv-soffan – lagom till Björnes Magasin. Det medförde läkning i expressfart för hans del. En trygg och vänlig bondefamilj på landet. Det var precis vad han behövde just då.

Jag själv återfick livsgnistan på ett annat och mer otippat sätt. Utmattningen efter paddelfadäsen kom att bytas ut mot en euforisk känsla som jag nu frestas att beskriva som glädjen över en framskjuten placering på Enduro-VM – ja, något ditåt, det korrelerar. Vi pratar fart och hästkrafter här. Upprymdhet över styre med gashandtag. I familjens garage stod nämligen två crossmotorcyklar. Båda 250 kubik. Den ena, en svart Honda, var pappans. Den andra tillhörde deras 18-årige son. Det var en rödvit Yamaha. Båda fyrtaktare.

Pappan frågade mig om jag hade kört motorcykel någon gång. Han frågade inte om jag hade mc-körkort. Den distinktionen gjorde mig förväntansfull. Jag hade i ärlighetens namn bara galopperat och kört moppe tidigare, men det sa jag inget om. Snarare påstod jag motsatsen, att erfarenhet fanns, och det var ju inte så värst sant. Men det kunde inte hjälpas. Det var en gammal barndomsdröm att få köra motocross. Jag blev infernaliskt nällad. Han föreslog att vi skulle köra ner till ån och försöka få loss kanoten. Han på Honda. Jag på Yamaha. Pojken inombords jublade när vi rullade ut maskinerna på gårdplanen. Jag minns hur direkt motorcykeln svarade när jag gav gas med handleden. Vi kom snabbt upp i hastighet på grusvägen utanför huset och jag kände mig underligt nog helt bekväm i denna främmande sadel. Sedan friheten i att köra stående med fötterna på fotpinnarna genom skogen. Ducka under grenar. Jag lyckades sprätta iväg uppför en brant full av stenar och stubbar, klättrade över ett plockepinn av gamla trädstammar fällda av storm. Hanterade att bromsa in och stå stilla utan att behöva sätta ner fötterna i marken. Parerade för jämvikt med hjälp av styret och överkroppen. Fick maskinen i position inför hinder. Hittade precis rätt ögonblick för acceleration. Jag var besynnerligt vass på att köra motocross. Tveklöst talangfull. Jag menar – jag hade inte kört moppe sedan jag var tolv och nu trakterade jag en 250-kubikare med glans. Måste ha haft med adrenalinpåslaget att göra. Hade någon stuckit till mig en trumpet hade jag förmodligen spelat upp till dans. Allting kändes möjligt och medgörligt – utom att sätta sig i en rank paddelbåt igen.. Men i rank jävla paddelbåt skulle jag snart sitta. För med gemensamma krafter hjälptes pappan och jag åt att bända loss kanoten från stenbumlingen i ån. Det tog sin lilla tid, men lät sig göras. Den hade fått en buckla i skrovet, men var annars intakt och fullt brukbar. Familjen erbjöd oss att övernatta hos dem, men vi bestämde oss för att fortsätta kanotturen samma kväll. Vi var ju indianer. Min son var Cherokee och jag var Arapaho. Och som sådana ger man inte upp hur som helst. Vi blev skjutsade ner till ån på varsin motorcykel, vilket junior tyckte var spännande. Sedan tackade vi för all hjälp, hoppade i vår aluminiumkanot och vinkade goodbye.

Rönne å ringlar fram mellan Ringsjön och Skälderviken och har sin vackraste sträckning mellan Stockamöllan och Forsmöllan. Riktiga indianvatten. Man passerar också fina Herrevadskloster där en övernattningsplats finns. Ungefär när vi paddlade förbi klostret vill jag minnas att jag oförhappandes började nynna på Erasure’s version av ABBA’s Lay All Your Love On Me – av alla låtar här i världen. Kanske för att den spelades nonstop på MTV den sommaren, men troligen också för att Andy Bell och Vince Clark i den småjönsiga videon flyger fram genom skogslandskapet på gyllene crossmotorcyklar i guldsprayade skinnställ (se video nedan).

Nå, vi slog läger när det började skymma. Reste vårt tält på en gräsplätt mellan två björkar invid ån. Det var gott att krypa ner i sovsäckarna efter alla strapatser. Lilleman slocknade bums. Jag låg vaken en bra stund. Just före insomnandet bjöd min utmattade hjärna på några bildstormar av mer svårsmält slag. Pre-sömn. Hypnagoga bilder. Som hallucinationer. I första medvetandesänkan ryckte jag till av bilden av min son som stod och skakade av rädsla på stenen i strandkanten. I nästa bjöds jag på kaotiska och makabra havsscener. Fördämningar som brast. Vågbrytare under vatten. Guppande laternor runt likfyllda gummibåtar. Fartyg med slagsida. Det är underligt hur intensiva erfarenheter tycks bearbetas bäst av att sättas i skruv och förvridas ytterligare. Inte sällan på ett starkt och ångestfullt sätt. Som om medvetandet har en masochistisk intention som inte låter dig få den vila du behöver, utan snarare försöker jaga livet ur dig! Och i en drömsekvens morgonen därpå var hjärnan redo att ta sig an min motocrosskörning. Jag återupplevde förloppet, men med en mörkare twist: Jag körde bedrövligt. Hade inte styr på Yamahan alls, slirade omkull i en lerig stigning och hade svårt att komma på fötter och resa motorcykeln igen.

När jag vaknade föreföll allt overkligt och obehagligt. Drömmen, jovars – men framförallt hur osannolikt väl jag hade manövrerat 250-kubikaren i verkligheten. Att mina skills inte visste några gränser. Upplevelsen kändes kusligt unik, rentav demonisk. Så den morgonen var det riktigt skönt att sätta sig tillrätta i kanoten. Klar och vaken i solen. Paddla sig fri från spöken. Med en pigg och glad liten kämpe i fören.