Jag drömde om poeten Robert Desnos i natt. Sekvensen: Jag och min son gick runt i stor lägenhet med varsin kaffekopp i hand. Folk låg och sov i soffor och fåtöljer, som efterfest på upphällningen. Vi stannade upp inför en livlös äldre man, och min son säger: ”Det ser ut som om han är död, pappa”. Jag tittar på mannen, undrar om han faktiskt är död. Sedan känner jag igen honom, tänker att han inte borde vara här, att han inte lever i vår tid. Han har blivit gammal, men ansiktet ser exakt så livlöst ut som det gjorde på fotografierna av den unge poeten. Svarar: “Nä, det är Robert Desnos, han är poet. Han bara ser död ut. Kolla hur hans ögonlock rör sig! Han drömmer fram dikter”.
Käre Robert, någon iakttar dig när du sover i en främmande människas dröm runt sjuttio år efter din egen död. Tippen hade rätt: Ingenting försvinner, allt finns kvar. Men du, ditt efternamn har tyvärr fått en smula dålig klang med tiden.. Ja, det är faktiskt riktigt illa. D-E-S-N-O-S: “Disorder of Extreme Stress Not Otherwise Specified”. Det är en nutida åkomma, och är självfallet att beklaga. Sjukdomens nervösa karaktär står ju också bjärt i kontrast till din faiblesse för transcendens – och till din välutvecklade förmåga att kunna somna närhelst det passar dig.
Relaterad post: Robert Desnos igen.
L o g g f i g u r 