Hubert Selby Jr. drabbades av tuberkulos som 15-åring och läkarna gav honom bara ett år att leva. Antibiotika, morfin och avlägsnandet av en kollapsad lunga och tio revben gjorde att han klarade livhanken. Han var under resten av sitt liv orolig för att han skulle dö i förtid, men trots ett riktigt dåligt flås, kronisk depression och flera decenniers alkohol- och morfinberoende så blev Selby en ganska gammal man – hela 75 år. Hör till saken att han i 40-års åldern lyckades göra sig kvitt sitt alkohol- och drogmissbruk och förblev drogfri livet ut. Han dog 2004. Under sin sista tid på sjukhuset vägrade han envist morfin.
Selby’s dystra ´Slutstation Brooklyn frontalkrockar med Herbert Tingstens ljusare personporträtt och uppbyggliga reflektioner i När skymningen faller på, men amerikanens livslopp med skröplighet och lidande i förgrunden får mig att tänka på Tingsten, eller snarare på en passage i just När skymningen faller på där han problematiserar lidandet och den position sjukdom kan medföra. Herbert har dåligt samvete gentemot sin hustru Gerd för sitt sätt att hantera oro och motgångar. Ögonsjukdomen som hotar att göra honom blind väcker ängslan och bedrövelse och han börjar fundera över hur man bäst bör bära sitt kors när man är i nöd – och samtidigt står i relation. Utifrån sin läsning av Grace Stuarts bok The Private World Of Pain (1953) tar han en titt i backspegeln och resonerar sig fram till en försiktigt positiv utgångspunkt, och en viss acceptans av de nya förutsättningarna kan få ta form:
”Man får inte ständigt utnyttja sitt lidande, inte alltför ofta vädja till medkänslan, inte segra genom sitt elände, inte vara “ill at them” (sin omgivning) som Grace Stuart i en lyckad vändning uttrycker det. Här är jag medveten om stor skuld, framför allt mot Gerd. Det är lätt att begagna sitt tvivelaktiga privilegium gentemot de närmaste; de har det ändå så mycket lättare än man själv, tycker man, och kan därför bära påfrestningen av klagan och fordringar. I denna hållning blandar sig gärna ett drag av sadism, skriver Grace Stuart; de andra skall lida också, för att göra ens eget läge mindre isolerat och pinande. Sedan jag läst Grace Stuart, tänker jag mera på dessa svårigheter och frestelser, men att helt eller ens någorlunda väl klara dem, synes mig inte möjligt.
Ja, jag tvekar om min önskan, innerst inne, att totalt följa Stuarts recept. Jag tror att jag kanske tvekar på den punkten därför att min inriktning på kärleken genom min barndoms erfarenheter blivit ovanligt stark och ovanligt förknippad med tanken på delaktighet i allt, även i lidandet. Den totala hängivenhet som präglade förhållandet till mamma, och som kunde bevaras som ideal därför att hon dog så tidigt, inneslöt en vilja till samhörighet, till intimitet, till gemenskap intill sammansmältning, som jag inte kan, och inte vill, komma bort ifrån. Med detta följer för den underlägsne, för barnet, den sjuke, den tröstsökande, en egoism som jag är medveten om men ser som ofrånkomligt förbunden med kärleken. Konsekvensen bör våra att jag, när min egen position är överlägsen – jag är frisk och hon är sjuk, exempelvis – skall prestera samma gränslösa medkänsla eller rättare samkänsla som jag själv begär; åtskilligt i den vägen tror jag mig kunna åstadkomma, men säkerligen är mina fordringar på den jag älskar hårdare än mina fordringar på mig själv vid ett omkastat läge, kanske även hårdare än de fordringar som ställs på mig. Det är ett dilemma som jag ständigt tycker mig ha skymtat och plågats av och som aldrig kan upplösas i harmoni och försoning.
Men vad jag nu anför som ett slags självförsvar behöver inte, och bör inte, mäkta tendensen att slarvigt och tanklöst i småsaker och dag efter dag exploatera sjukdomspositionen. Grace Stuarts förkunnelse blir en varning som jag skall söka beakta. Med den berörda tankegången hos Grace Stuart sammanhänger nära hennes maning att “godta” det egna läget, att försona sig med sjukdomen. Hon uttrycker sig härvid enligt min mening en smula överdrivet och exalterat. Men vad hon främst vill ha sagt tror jag vara riktigt och väsentligt, och jag finner mig själv ha småningom glidit in på den linjen.
Det gäller att inte, som på ett tidigt stadium nog är ofrånkomligt, ta sjukdomen som något så centralt att den ger en känsla av särställning och generell abnormitet – att i mitt eget fall betrakta den dåliga synen som min mest utmärkande egenskap. Att nå en ny balans, att placera sjukdomen på en rimlig och så långt möjligt subaltern plats i sin tillvaro är det efter hand klarnande målet. I alla situationer av fysisk olycka går detta naturligtvis inte. Stoiker och helgon har sagt sig godta eller välkomna sina plågor, men en åskådning som gör sådant möjligt är för mig och säkert för de allra flesta otänkbar. Men en med måttliga smärtor förenad nedsättning i rörelseförmågan som hos Grace Stuart eller en försvagning av synen som hos mig kan måhända infogas i bilden av livet och jaget utan alltför stark känsla av förstöring eller förlust.”
Ur När skymningen faller på (1970).
Tre år senare dog Herbert Tingsten, i en kombination av skrumplever, levercancer och akut leverinflammation. Lever. Lever inte.
L o g g f i g u r 