Fassbinders ”Welt am Draht”

Regnigt igen. Ställer in min planerade rullskridskotur längs med Ribersborgsstranden och bestämmer mig för att stanna hemma och se på film. Jag scannar Netflix, men utbudet på filmsidan är skralt, så jag växlar över till youtube och väljer att se på pingis istället: Finalen mellan Ma Long och Fan Zhendong i VM i Düsseldorf 2017. Det är nog typ tjugotredje gången jag ser den, en smula maniskt kanske, men – fördjupande! Har fram tills idag bara tittat på ITTF’s (International Table Tennis Federation) video av den finfina matchen. Idag hittar jag en version från tysk tv – som således kommenteras på tyska – vilket medför att den del av min hjärna som fortfarande är upptagen med att leta efter en film snart vaskar fram tre välkända tysklingande namn: Rainer. Werner. Fassbinder. Jag låter Ma Long vinna matchen ännu en gång och söker sedan på ”Fassbinder movies” på youtube. Hittar Welt am Draht – Part l och Part 2. Nu har större delen av dagen gått och jag har med stor behållning sett båda.

Welt am Draht/World on a Wire (1973) är en dystopisk framtidsberättelse med en omistlig Fassbindersk ton av melankoli och existentiell oro. En filosofisk science fiction och en paranoid thriller i ett och samma paket. Sci-fi är inte vad man i första hand brukar förknippa den tyska demonregissören med, men Fassbinder rör sig bekvämt i fältet. Han låter oss följa ingenjör Fred Stiller (Klaus Löwitsch) som arbetar på IKZ – Institut für Kybernetik und Zukunftsforschung (framtidsforskning). IKZ huvudprojekt är Simulacron – en superdator som har skapat en artificiell ekosfär med nästan 10 000 datorgenererade personer eller ”identitetsenheter”. Dessa tror att de är helt verkliga och lever vanliga liv i den cybernetiska dimensionen.

Syftet med den virtuella världen är att förutse sociala trender och kartlägga medborgarnas kommersiella behov, men IKZ’s verksamhet visar sig vara mer moraliskt förkastlig än så. När den projektansvarige professor Henry Vollmer avlider – efter en period av svåra huvudvärksattacker och ångestfyllda existentiella grubblerier – så får Fred Stiller (karaktären inte helt olik Deckard i Bladerunner) ta över ledningen för projektet. CEO’n för IKZ, Herbert Siskins, påstår att Vollmer har begått självmord, men säkerhetschefen Gunther Lause har misstankar om att professorns död kan ha att göra med Simulacronprojektet. När även Lause spektakulärt försvinner – ja, från en sekund till en annan, mitt under ett samtal med Stiller – så inleder vår huvudkaraktär egna efterforskningar om vad som pågår. Efter en veckas tid känns ingen längre vid att Lause ens existerat. Han tycks vara utraderad från folks medvetande och står heller inte att återfinna i några register. Gränsen mellan verklighet och simulation suddas ut samtidigt som konflikten med Siskins och IKZ trappas upp. Mäktiga ekonomiska och politiska intressen hotas och Stiller blir ett problem som måste undanröjas. Han kan inte längre lita på någon och en eskalerande paranoia tar vid. Bara i relationen till sin sekreterare Gloria Fromm – som initialt placerats som sådan för att bevaka honom – och till professor Vollmers dotter Eva – hittar han ett visst mått av tillit. Stiller hamnar i kamp mot sin alltmer bågnande verklighetsuppfattning och börjar fråga sig vem han är, varför han är, och framförallt – om han är.

Welt am Draht har flera oväntade scener – en del dråpligt förmedlade. Delvis absurda kan de dyka upp som självstående små utsagor runt livsvillkor, maktförhållanden och mänskliga relationer. I en passage kallas Stiller in för ett samtal med sin chef, Siskins. Han slår sig ner i en snurrfåtölj vid dennes skrivbord. Siskins sitter i en likadan. Stiller frågar vad CEO’n vill honom och börjar samtidigt trampa runt med fötterna mot mattan så att fåtöljen sätts i snurrning. Siskins härmar, gör omedelbart detsamma. Som barn sitter så de båda männen och snurrar runt, men på ett återhållet, vuxet och lite stelt sätt. Avståndet mellan dem åskådliggörs i all sin enkelhet. Deras arbetsmässiga kontakt ringas in – den påtvingade gemensamheten och den underliggande fiendskapen – hur obekväma de är med varandra. Den här typen av fyndiga scengrepp är Fassbinder en mästare på.

I en annan scen ligger Stiller och vilar efter en simtur i inomhuspoolen. Eva Vollmer sitter tillbakalutad i soffa. Stiller lyssnar (mer än ser) på tv-nyheterna. Det rapporteras om IKZ och Simulacronprojektet. CEO’n Siskins anklagas för skumraskaffärer med stålindustrin och projektet kritiseras för profithunger istället för att tjäna allmänhetens goda. Stiller tar del av misstankarna mot sin chef – fortfarande utan att titta på tvn – men han inväntar Siskins kommentar på anklagelserna genom att slänga iväg ett syrligt ”Och Siskins?” varvid nyhetsankaret direkt levererar Siskins undanglidande försvar på anklagelserna. Det är som om Stiller och tv-mannen för en kort sekund har en konversation, där Stiller vet svaret på förhand och ser genom Siskins och IKZ undanhållande av information. Rapporteringen går sedan raskt och otippat vidare med en småbisarr nyhet om en finländsk diktarinnas död. Hennes privatplan har krockat med en glidflygare på Helsingfors flygplats. Glidflygaren har klarat sig med småblessyrer. Båda nyheterna kräver vår uppmärksamhet, men förutsätter också vår snara glömska i att de bara en kort stund är – avlöser varandra och passerar. Förmedlandet av information framstår som trubbigt och maktkonserverande. När en kvinnlig tv-hallåa avslutar dagens sändningar med att säga godnatt till tittarna så önskar Stiller henne detsamma.

Utöver ett förtätat och mångbottnat drama bjuder Fassbinder i Welt am Draht på ett visuellt kulörkalas. Mot utomhusmiljöns råa gråa står interiörernas förföriskt färgrika. Akvariegrönt och blått med brandgula element i nära nog varje bildruta. Det är fyllt till brädden av klatschig 70-talsestetik: Rymdinspirerade fåtöljer, speglar och semitransparenta glasväggar, sovrum med tigermönstrade sängbårder, murriga träpaneler och tidstypiskt mönstrat gardinorangerie. Och mer finns att hämta för den som har en faiblesse för estetiskt skönlir. IKZ operativa avdelning är nämligen en retrofuturistisk dröm inspirerad av tidsperiodens mest moderna industridesign och apparatur: Datormaskiner, tv-skärmar och snyggt färgsatta manöverbord jämte klassiskt visionära tingestar som videotelefon och cyberspacehjälm. Med den senare är det möjligt att kortvarigt transportera sitt medvetande upp/in i Simulacron, men inte utan biverkningar om man blir kvar där för länge.

Welt am Draht är baserad på romanen Simulacron-3 av Daniel F. Galouye, men innehåller också referenser och spår till Phillip K Dicks noveller. Ursprungligen gjordes den som en tvådelad tv-serie för tysk tv. Drygt trettiofem år senare restaurerades den under övervakning av Fassbinder Foundation. Och 2010 visades den på Berlin Film festival. Det vimlar av filmer som hämtat inspiration från Galouye och Dick: Matrix av Lana och Lilly Wachowski. Jacob Ruznaks The Thirtheenth Floor (som också bygger på Galouye’s roman). Båda hade premiär 1999. Andra filmer och tv-serier som rör sig i en liknande sfär av tech/kritik/sci-fi/simulation är Jean-Luc Godard’s film noir science fiction Alphaville (1965) och Oliver Stones miniserie Wild Palms (1993). Besläktade känns även Ridley Scotts Bladerunner (1982), Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr (1968) och Andrej Tarkovskijs Solaris (1972). Jag kommer också i tankar om den engelska regissören Dennis Potters sista skapelser innan han gick bort – tv-serierna Karaoke och främst uppföljaren Cold Lazarus (1996). Att dessa båda pärlor samt Fassbinders suveräna Welt am Draht ligger på Youtube är en glad för. Passa på att se innan de plockas bort.