Ma-ha-ha-jken Johansson

Mitt namn är Ma-ha-ha-jken Joha-honsson och mitt valspråk är att thékula färgar lackmuspapper gult.

I samlingsvolymen Det sällsamma bekymret utgiven 1975 kan man bekanta sig med ett av den svenska diktens mest besynnerliga livsöden. Utöver Majkens fyra första diktsamlingar (minus ett par dikter) ingår ett förord skrivit av henne själv där hon öppenhjärtligt kommenterar sin diktargärning och förklarar diverse måenden och skeenden under åren som gått. År 2002 utkom hennes samlade dikter i en volym från Bonniers. Allt hittas på antikvariat eller på bibliotek.

Majken Johanssons liv började på tuffast tänkbara sätt med en mor som inte klarade av att ta hand om henne. Hon hamnade under sitt första levnadsår i en turbulent kedja av olyckliga fosterhemssplaceringar och stationerades slutligen i en familj i Malmö som visade sig vara allt annan än frisk. Fosterhemsmamman, vars humör var svårt efter att hon drabbats av alzheimer, misshandlade henne både fysiskt och psykiskt under uppväxttiden. I tonåren fick Majken kontakt med sin biologiska mor, men relationen ska aldrig ha tagit fart. Barndomen med sin starka traumabotten och ständiga påspädning av besvärligheter kom att prägla hela hennes liv.

Litteraturen blev en hugsvalelse. Redan i tonåren började hon skriva och trots perioder av ångest hittade hon vägar för sina ord. Hon kom under studierna i sin ungdom att röra sig i Lunds litterära kretsar tillsammans med skrivstarka personer som Ingemar Leckius, Anna Rydstedt, Åsa Wohlin, Göran Printz-Pålsson och sedermera gamle Expressenredaktören Bo Strömstedt. Sina alster fick hon in i bl a tidskriften Vox där Bonniers fick korn på henne – och 1952 gav man ut den då 22-åriga Majkens debutsamling. Men det är också under den här perioden som förtidens smärta, ja summan av kardemumman, börjar kännas av och alkoholen slår sina klor i henne.

Majken flyttar så småningom från Lund till Stockholm. Hon lider alltjämt av oro och ensamhet och 1955, 25 år gammal, sätter hon in en kontaktannons i Dagens Nyheter. Hon får napp och inleder en relation med den 22 år äldre finlandssvenska kvinnan ”S”. Kärleksrelationen är intensiv men stormig och problemfylld – och får ett tragiskt slut i att kvinnan efter ett drygt år tar sitt liv – skjuter sig med en revolver. Förlusten utlöser en stark livssorg i Majken som bara med nöd och näppe orkar härbärgera allt som känns.

Med tiden hittar hon till gudstro, och liksom skrivandet blir tron ett stöd i livet som hjälper henne att besvärja mörkret, men som inte ger några garantier för välmående. Hon får ständigt kämpa med den känslighet och sårbarhet som hon bär på. Diktsamlingen Andens undanflykt (1958) är dedicerad till ”S” som flyttar in i Majkens diktvärld och dyker upp även i enstaka dikter i senare böcker. I sin sista utgivna samling Djup ropar till djup (1989) – trettio år efter händelsen – skriver hon fortfarande kärleks- och saknadsdikter tillägnade sin hjärtevän.

1958 är året då Majken Johansson går från ateism via spiritism till kristen tro. Frälsningsarméns knepiga syn på bi- och homosexualitet verkar inte ha avskräckt henne. Hon blir soldat i Sjunde kåren på Söder i Stockholm och året efter påbörjar hon rörelsens officersutbildning. Hennes val av livsväg fick det litterära etablissemanget att sätta konjaken och sockerdrickan i halsen. Hon hade vid tiden tre starka diktsamlingar bakom sig, och från studieåren i Lund en fil mag i litteratur och studier i teoretisk filosofi. Det gjordes narr av henne på sina håll och många räknade med hennes snara utraderande från den poetiska kartan, men tji fick alla hallelujabelackare – Majken fortsatte skriva och gjorde det utmärkt.

Diktsamlingen Liksom överlämnad från 1965 blev hennes återkomst till poesin och gav henne Sveriges Radios lyrikpris. Ofta stiger hon över tröskeln till skuggvärld och förlisning, men det tunga och trilskandes samsas med det lätta som lyfter. Sådan var hennes dikt, och sådan tycks hon ha varit som person. Hennes frälsning verkar inte bara ha varit ett klang- och jubelverk som högljutt trumpetade bort sorg och smärta, snarare införlivade och förvandlade den en del av hennes oro. Att ha en välutvecklad ångestproblematik med ständiga återfall i alkoholism och samtidigt vara en Sveriges mest kända frälsningssoldater kan inte ha varit någon lätt match.

Majkens periodvis obalanserade livsföring och dåliga mående med oro och tvångsneuroser måste ha frestat på hennes närmaste omgivning, och hon stötte förstås på patrull, men lyckligtvis handlade det oftast om fotsoldater i frälsningspatrull.. Den hjälp hon fick av Sjunde kåren, som hon tillhörde hela sitt liv, var ovärderlig. En annan plats som blev viktig för henne var Frälsningsarméns Folkhögskola på Dalarö (nuvarande Ågesta FHS) där hon kunde dra sig tillbaka och vila efter speciellt plågsamma perioder eller mellan behandlingar på olika kliniker.

Ett tydligt stöd hade hon i livslånga vännen Karin Hartman, rektor för Dalarö, överstelöjtnant i Frälsningsarmén och redaktör för rörelsens huvudorgan Stridsropet. Majken började snart skriva artiklar i denna, och ska bl. a. ha varit en fena på att konstruera korsord till lördagskrysset i publikationen. Förutom korsord och dikter fick hon under sin levnadsbana till stånd ett dussin översättningar av utländsk litteratur.

Karin Hartman var 88 år gammal när hon gav ut boken Bottenglädjen 2002, på Bonniers – ett ömsint porträtt av vännen Majkens liv och gärning. Hartman dog 2007. Och fröken Johansson fick hembud redan i december 1993. Ett brustet hjärta var dödsorsaken, bokstavligt så – en hinna kring hjärtat brast (toxisk cardiomyopati). Karin Hartmann fann henne medvetslös i lägenheten. Två dagar senare dog hon på sjukhus. De båda väninnorna hade planerat för en snar gemensam semester till Kanarieöarna och livet hade ett längre tag varit hoppfullt.

Majken Johansson blev bara 63 år gammal, men vann under de sista åren av sitt liv flera viktiga kamper över sin ångest, och mest dominerande ska glädjen över att vara fri från alkoholberoendet ha varit. Hon var helt nykter sedan några år tillbaka. Tjusigt så. Och alla hon gladde, och allt hon skrev! Halleluja!

⬤ Diktkavalkad