Nåja, jag överdriver, och bilden ljuger en smula för den är tagen för något år sedan. Det har sedan dess blivit lite mer liv i huset, eller tja, både och – för flera butiker har försvunnit, t.ex. Hennes & Mauritz på plan 1. Men där har Hemköp och Systembolaget istället fått sällskap av en ny plockegodisbutik och en frisörsalong där barnen kan sitta i leksaksbilar och bli klippta. Och hela plan 2 består numera av upplevelsebaserade restauranger. Vi hittar bl.a. en med boulebanor och en med dinosaurietema. Och på plan 3 finns inte längre bara SF-biografen, O’ Learys, gym och toaletter, men också ett äventyrsland med hoppekuddar och klätterställningar minsann..
.. Och likväl – Entré känns tomt och själlöst, och inte sällan helt dött. Och jag gillar det. För därmed har vi kvar den utmärkta plats för eftertanke och reflektion som vi vant oss vid här vid Värnhem. Köpcentret lämpar sig särskilt väl för långa inomhuspromenader vid dåligt väder, och interiören framhävs verkligen i frånvaron av affärsrörelser och besökare – så det där livlösa är inte bara av ondo inte! Och jag måste få rekommendera söndagarna på Entré. Då är det apokalyptiskt stilla.. Som om någon avancerad utomjordisk makt har gjort rent hus bara sekunder innan du passerar in genom glasdörrarna i entrén.. En supersnabb och kliniskt operation utförd med kirurgisk precision av diaboliska rymdväsen: ”Vi skalar bort allt mänskligt liv, ”beemar” upp några exemplar till moderskeppet – men låter rulltrapporna vara igång och den fula fontänen stå på! 😅.
Och så känslan av zombieapokalyps! För när man någon enstaka gång råkar på en person i rulltrapporna på Entré så är inte tanken på ensam zombie i förskingring långt borta. Och på tal om sådana: 2017 avled den gamle zombieregissören George A Romero (kan finnas ett visst hopp om att han vaknar igen!) och häromdagen fyndade jag hans Trilogy Of The Dead för 25 spänn på Loppis Lounge på Djäknegatan. Trilogin består – som den zombiebitne vet – av Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978) och Day of The Dead (1985). Den första är en klassiker. Mellanfilmen var en tydlig kommentar till konsumismen – och har flest varuhuszombiescener, har jag för mig. Den sistnämnda hade nog skojigast karaktärer. Inte har man t ex glömt söta zombien Bub, exmilitären som fick kontakt med sitt mänskliga jag i några minnesvärda scener. Bub fick bl. a lyssna till Beethoven, prata i telefon och salutera den hårdföre kapten Rhodes.
– Dödsruna över George A Romero (1940-2017) i Sydsvenskan.
– Why Day of the Dead Might Be the Best of Romero’s Dead Trilogy.
L o g g f i g u r 