Acedia – the noon day demon

I anslutning till de olika själsliga kristillstånd som isoleringen under Covid-19-pandemin riskerar att framkalla kom jag att tänka på det gamla bortglömda begreppet Acedia. Jag tror jag stötte på det första gången när jag för en herrans massa år sedan läste någon av trappistmunken Thomas Mertons reflekterande dagböcker. Acedia var benämningen på en sinnesstämning som påminner en hel del om depression, men som verkar ha haft en bredare symptomflora, och ett i någon mån rikare omfång, existentiellt sätt.

När jag nu läser mer om det här begreppet i olika artiklar framstår först och främst en slags mörk och depressiv melankoli. Vi har djup leda, tristess och starkt svårmod. Uppgivenhet, sorg och ledsnad med djup existentiell klangbotten. Vidare förlorad geist och svårighet att finna mening i de dagliga sysslorna. Oförmåga och ointresse att sköta sina åtaganden. Tappad fokuseringsförmåga. Starka känslor av alienation, avstängdhet och apati, men även oro och överkänslighet. Pendling mellan trötthet och nervositet förekom, liksom mellan irritabilitet och likgiltighet. Fysiska symptom som frossa, huvudvärk, trötthet och utmattning samt överätande/drickande var vanliga.

Acedia-begreppet härleds till den tidiga kristenheten och blev poppis inom den mystiska traditionen. Det uppstod som fenomen bland ökenmunkar i perioder av strängare isolering. Acedia slog ofta till under tidiga eftermiddagar – mellan morgonens religiösa rutiner och kvällens dito, vilket gjorde det omtalat som ”the noonday demon”. Den tid på dagen då man var hänvisad till att framhärda i bön och kontemplation för egen maskin, och konfronterades med sig själv mer ”oskyddat”. Länge betraktades tillståndet som demoniskt, eftersom det satte käppar i hjulet för böneliv och en andligt inriktad livsstil. Det sägs vidare att de drabbade också kunde bli irritabla mot medmunkar och kritiska mot klosterliv och religiös praxis, vilket bör ha förstärkt föreställningen om demoni. Med tiden kom begreppet att användas även utanför den kristna religiösa sfären, som beskrivning för depressivt lagda personer med intellektuella sysslor – innan det så småningom fade-ade ut och mer eller mindre helt försvann.