Nick Cave: ”Ghosteen”

Ghosteen är Nick Cave’s sjuttonde album i ordningen och släpptes förra året bl.a som fri utgåva på YouTube. Det är ett dubbelalbum som bildar en trilogi tillsammans med Push The Sky Away, 2013, och Skeleton Tree, 2015.

På Ghosteen står sorgen i centrum. För fem år sedan miste Nick Cave sin femtonårige son Arthur efter en fallolycka från en klippa i hemstaden Brighton, och Ghosteen är laddat med de känslor som förlusten har medfört.

Nick Cave säger i introduktionstexten till YouTubeutgåvan av Ghosteen (nedan) att ”The songs on the first album are the children. The songs on the second album are their parents. Ghosteen is a migrating spirit”.. Att det nånstans handlar om att dela sorgen, låta den få finnas. Som att för varje människa som delar och låter sin egen sorg rymmas, så kan hopp och läkning så sakteliga börja ta form. På så sätt bjuder Ghosteen, liksom de två föregående plattorna – på någon form av rörelse tillbaka till livet, och blir en mild och hjälpande hand vid saknad och förlust av nära och kära, ja så väl levande som döda. Det är förvisso en förstämd platta, men också öm – och bär egentligen på samma inbjudande värme som under hans konserter de senaste åren, där han ju samtalat med sin publik med stunder av Q & A – det som även sker på hans hemsida The Red Hand Files, där han i inkännande kommentarer svarar på sina lyssnares frågor.

Cave använder sig här och var av både bibliska och buddhistiska myter, men utan att distansera sig och tappa den personliga upplevelsens rum. Skillnaden mellan myt och verklighet blottas medvetet så att lyssnaren når den punkt i processen där livet och verkligheten kan få ta vid – men kanske något mer utan rädsla. I den andra låten på albumet – Bright Horses blir det tydligt i växlingen mellan perspektivet på vildhästarna. Den förskönande, nästan posterliknande, sentimentala bilden av dem: ”The bright horses have broken free from the fields. They are horses of love, their manes full of fire”, jämte den skrovligare verklighetens ”We’re all so sick and tired of seeing things as they are. Horses are just horses and their manes aren’t full of fire” – och att ”there ain´t no Lord. Trösten som förmedlas är inte sockersöt, snarare bister – hur man har att stå ut i den verklighet man är i, stå ut i sina känslor, och att det kan låta sig göras.

Ett liknande tankesätt förmedlas i det långa avslutande spåret Hollywood (en fantastisk akt, lyssna nedan). Där dyker en buddhistisk skröna upp. Den handlar om mors sökande efter ett magiskt senapsfrö som kan bota hennes dödssjuke son, vilket visar sig vara ett omöjligt uppdrag eftersom fröet måste komma från ett hem som inte drabbats av dödsfall eller sorg.. Och Cave’s röst hörs återkommande utifrån livets obönhörliga förutsättning .. ”Everyone’s losing someone. And I’m just waiting now for my time to come.. And I’m just waiting now for peace to come”.

Ja, Nick Cave är då ingen muntergök på Ghosteen, men få är förunnade att kunna gestalta resor genom sorg och kärlek ett så skarpt, ömsint och innerligt sätt som han är. Hela trilogin är ett smärre mästerverk med en oerhört stark närvaro. Och albumet Ghosteen är vackert så det förslår. Ett långsamt och svävande ljudlandskap, meditativt och trumlöst. Materialet nästan påstridigt mörkt förstås, vilket kräver sin lyssnare, men det är också ömt och sfäriskt – på sina ställen nästan ”bladerunnerisk” i uttrycket – men med varje ton förbunden med jorden, med våra egna fortsatta steg på marken. Och trots all smärta och svärta – ett hopp och en svagt ljusburen tröst identifierad.

—//—\—

Push The Sky Away (Push The Sky Away)