Så gick det en timme eller två. Det är lätt att fastna när man börjar lyssna på The Cramps. 12 år sedan Lux Interior/Erick Lee Purkhiser gick bort. Hur minnet av honom känns levande forfarande, men kanske inte konstigt efter nån med det uttrycket. Som lite osant att han är död. Ungefär som jag kan känna inför typ Ernst Hugo Järegårds frånvaro – och han har varit död i 23 år nu!? Men de är borta, det är i sanning sant och dessvärre hugget i gravsten.
Men The Cramps – ett rock n roll-historiskt lika vilt som viktigt band, och ju så förbannat bra. Och nog saknar man konserter och folk nu i Covid-tid. Kolla energin och explosionen när de drar igång i Surfing Bird. Ja, kolla varenda rulle.
L o g g f i g u r 