Malmös brottsbelastade gator i SVT’s polisserie Den tunna blå linjen har fått vänta ett tag för min del. Jag har istället haft siktet inställt på en annan stad, nämligen Baltimore!
Är klart sen på bollen här, men har nu äntligen sett The Wire (2002-2008) som väl får betecknas som en av världens mest kända och omtalade tv-serier. Blev sugen på den efter att ha läst nostalgisk hyllningsartikel av Kerstin Gezelius.
Så Baltimore, Maryland, USA. Fokus på en mord- och narkotikarotels idoga arbete, men också på den verklighet knarkers och brottslingar lever i. Det är realistiskt, rått och närgånget. I The Wire är det post 9/11 och polisen har gott om resurser till terrorbekämpning, men får kämpa hårt för medel till drogrelaterad brottslighet. Vi befinner oss i tidsrummet före techboom och mediarevolution, före iPhones och sociala nätverk. En tid som inte är särskilt långt borta, men som känns märkvärdigt daterad. Det långsamma och omsorgsfulla tempot i berättandet är fantastiskt i The Wire. Ibland hur man nästan omständigt detaljerat vecklar ut berättelsen, på ett sätt som känns lite ovanligt idag. Men det är av godo, gör att man verkligen hinner docka med serien.
Första säsongen är stark. Jag var helt med på tåget redan efter en halvtimme av pilotavsnittet. Trots att The Wire verkligen inte har bråttom så blir den snabbt magnetisk. Man känner ambitionen, eller som smittas av den. De färgstarka karaktärerna – främst de på fel sida av lagen – bidrar till att man lätt överdoserar serien. Min rygg började snart kräva avbrott och jag tvingades göra qigongövningar med jämna mellanrum, så att jag kunde fortsätta knarka episoder i hyfsat hög takt. Det rör sig om 60 episoder fördelade på fem säsonger. Runt timmen långa avsnitt, några längre än så.
I första säsongen presenteras alla huvudkaraktärer. Grunddramat – gäng, gator, drog- och polisverksamhet etableras bums. Säsong två förflyttar handlingen till hamnmiljö, till knarksmuggling och trafficking, till arbetare, fackföreningsrörelse och korrupt lokalpolitik. Problematiken med en samhällsstruktur som i sig själv reproducerar kriminalitet och våld finns med hela tiden. I den tredje säsongen viras berättelsen upp runt ett borgmästareval och ruttet politiskt spel, men utan att förlora kontakten med gatan. I starka säsong 4 lyfts sociala perspektiv som behandling, skolpedagogik och progressivt polisarbete fram. Den femte och sista säsongen letar sig in i journalistikens värld och ger en bild av dagstidningarnas kamp för överlevnad i det nya framväxande medielandskapet. Så vävs narrativet fram på olika scener och mot olika fonder, men utan att släppa huvudspåret av pengar, droger och ond bråd död.
Men det finns saker som skaver här och var. I säsong 2 sjunker kvaliteten delvis, och det bjuds t.o.m. på en del riktiga lågvattenmärken. Vi utsätts för ett påfrestande överspel av Dominic West som spelar den juvenila och hopplöst kåta huvudkaraktären detektiv Jimmy McNulty. Det handlar om rena magplask ibland, vilket bl.a. blir problematiskt i samband med skildringen av trafficking och prostitution. Vi får t.ex. se en usel och närmast buskisliknande passage där McNulty som wired undercoversnut under en spaning på en bordell inte kan låta bli att hoppa i säng med de unga öststatskvinnorna han hamnar i samma rum med. Ett tilltag hans kollegor inte direkt verkar höja på ögonbrynen över. Snarare framvisas reaktionerna som typ ”Ja, den där tokige Jimmy, han är som han är”.
Säsong 3 är bättre, men även där finns ett par sekvenser av lite väl gubbgrabbig sort. Scener som i sig känns aningslösa och daterade snarare än motsatsen. Som beskrivningen av de fjompiga raggningsmetoder McNulty och poliskollegan detektiv Bunk kör på krogen – huuu, det blir mest bara plumpt och pinsamt. Och scenerna där McNulty är packad känns också tveksamma ibland, som skolboksexempel på hur överspel kan gå ut över trovärdighet. Killen agerar ut sämsta sortens ”spela full” karikatyrer gång efter annan. Blir helt enkelt svår att ta på allvar. Det är väl de plumpar i protokollet som jag hittar. Men eftersom serien i övrigt är så infernaliskt bra, faktiskt mer eller mindre helgjuten, så irriterar det där tramset.
Ska sägas att både säsong 2 och 3 räddas upp av andra karaktärer och händelser. Spänningen och dynamiken bibehålls, fortskrider och det bullas sakta upp inför de starka avslutande säsongerna. I dessa tonas också McNulty ner = bra. Som väl är bjuder The Wire på en mängd spännande spår och gripande livsöden – och övervägande riktigt bra skådespeleri. Det finns ett rikt galleri av protagonister som man lätt knyter an till, och känsloladdat blir det när deras vägar korsas och deras kamp gestaltas – inte minst när berättelsen lider mot sitt slut.
Så liten konklusion: Se The Wire. Det är en alldeles suverän tv-serie som mestadels förtjänar alla de lovord den fått genom åren. Och gillar man lunkande funk, soul, rap och old school-hiphop så finns det en hel del att hämta ur soundtracket.
L o g g f i g u r 