Den danska skådespelarinnan Asta Nielsen (1881- 1972) var filmhistoriens första riktiga superstjärna. Hon fick ett oerhört genomslag, men blev också censurerad för sin erotiska uttrycksfullhet. Den berömda scenen i debutfilmen ”Avgrunden” (1910) där hon dansar förföriskt runt en man som är slagen i rep fastnade t.ex. i den svenska censuren. Den benämns i protokollen som ”skadligt upphetsande”. Hon var även kontroversiell i sitt utmanande av traditionella uppfattningar om kön och könsstereotyper. Den gamla victorianska kvinnobilden hängde ju vid den här tiden löst och en ny friare och självständig kvinnlig identitet var i annalkande.
Asta Nielsen var gift med regissören Urban Gad från 1912-1919, och de två gjorde sammanlagt 31 filmer tillsammans. Hela hennes filmkatalog kom att omfatta drygt 70 filmer av varierande slag – melodramer och tragedier såväl som komedier och lustspel. Hon bodde och verkade i Berlin mellan åren 1911-1936 med undantag för krigsåren 1914-1918 då hon befann sig i Köpenhamn. Efter kriget återvände hon till Berlin och återupptog skådespeleriet. Under stumfilmens storhetsperiod var Berlin centrum och ”Die Asta”, som hon kallades i Tyskland, fick kultstatus och blev industri i en skala som var unik för den här tiden.
Utöver de populära filmerna producerades det en uppsjö av kommersiella produkter i hennes namn – parfymer, korsetter, tvål och hudkrämer. Hon blev också cigarettmärke (ljusröda cigaretter med guldgravering) och i brist på kyssar från den riktiga Asta kunde man trycka sina läppar mot munspelet Asta. Det lär t.o.m. ha funnits en kotlett som bar hennes namn. “Den kotletten kan det inte ha varit mycket kött på”, ska hon ha sagt om det.
Det skrevs om hennes stil, frisyrer och hattar i modejournaler över hela världen – inte minst bob frisyren och hennes androgyna look kom att inspirera. Den kände danske litteraturkritikern George Brandes var en vän, men nog en ibland betuttad sådan, och den franska poeten Guillaume Apollinaire hade definitivt en crusch på henne. Skrev rader som:
“She is the drunkard’s vision and the lonely man’s dream.”, ”
She is all!… Her eye knows of things so tender and shy that one could not speak of them.”
”When hatred glows in Asta Nielsen’s eyes, we clench our fists, and when she opens her eyes, they are like sparkling stars.
Die Asta startade även eget filmbolag i en tid då de flesta kvinnor inte ens var tillåtna att styra över sina egna ekonomiska tillgångar. Den första filmen som hon producerade och själv spelade huvudrollen i var Hamlet, (1921). Hon hävdade att Hamlet var kvinna, och spelar heller inte rollen som en manlig Hamlet – men som en kvinna förklädd till man, vilket var ordentlig gender-bender för hundra år sedan. Filmen beskriver hur den mördade kungens dotter lider under de konventioner och den ofrihet, men hur hon tar sig ur fångenskapen genom att klä sig som pojke och då blir accepterad som prins Hamlet. Filmstjärnan ska ha varit inspirerad av Edward P. Vinings bok ”The Mystery of Hamlet. An attempt to solve an old problem (1881). Vining identifierar där tre aspekter i Hamlet som han tar som bevis för att karaktären måste vara en kvinna: 1. Hamlets prokastrinering (!) hoho. 2. Hans attraktion till Horatio och 3.. Hur han utstänger Ophelia. Boken finns tillgänglig på The Internet Archive här.
Asta Nielsens popularitet varade länge, från genombrottet 1910 och fram över Weimarrepubliken (1919-1933). Hon var en firad stjärna även vid Hitlers maktövertagande 1934. Först 1937 valde hon att lämna Berlin för gott. Samtidigt hade ljudfilmen slagit igenom och stumfilmen var i döende. Efter hemkomsten till Danmark hade hon svårt att etablera sig. Hon mottogs kyligt och bemöttes strävt av danskarna. Det fanns oklarheter om vilken relation hon hade till den tyska naziregimen. När många artister och kulturarbetare flydde Berlin 1933-1934 så stannade hon kvar.
Joseph Goebbels sökte upprepade gånger hennes stöd och visade intresse av att”värva” henne som en artist under nazistisk flagg. Även Adolf Hitler ska ha försökt beveka henne. Hon avböjde deras inviter, men tog samtidigt inte avstånd från regimen – hade snarare en undfallande och pragmatisk hållning för att kunna fortsätta arbeta. Goebbels erbjöd henne till sist ett eget filmbolag finansierat av staten för att få med henne i den nazistiska propagandakarusellen, men även det erbjudandet tackade hon nej till. Samtidigt uttryckte hon tidigt i några privata brev beundran för Hitler som både person och ledare. Hon förnekade förstås att hon skulle ha haft sympatier för nazisterna, men blev aldrig trodd eller rentvådd från misstankarna därom.
Hemma i Köpenhamn försökte hon starta biografverksamhet – ansökte om licens ett dussintal gånger, och fick lika många avslag. I brist på arbete började hon skriva på självbiografin Den tigande musan som utgavs 1945 och blev en försäljningssuccé. Hon skrev också veckotidningsnoveller, sysslade med konst – framförallt att göra bildcollage, och hade också några enstaka utställningar. I övrigt levde hon i alla år ett tillbakadraget liv, med sin syster Johanne, dottern Jesta och svärsonen Paul Vermehren som närmaste sällskap.
1968 gjorde hon en egen självbiografisk film: Asta Nielsen, om och av Asta Nielsen. En porträtt- och intervjufilm på en knapp halvtimme där hon berättar om sitt liv och sin karriär och visar valda filmklipp från de filmer hon medverkat i – och inte utan stolthet och en gnutta skrytsamhet. Man känner att hon följer sitt eget manus till punkt och pricka. Hon vet precis vad hon vill säga och inte. Det är liksom en välregisserad föreställning, men hon är charmig att se och lyssna till ändå, den då 86-åriga gamla filmstjärnan.
Det är en ganska märklig liten film. Den är iscensatt på ett sökt och utstuderat sätt i att hennes gärning och karriär ska visas upp i all sin glans. Men under de sista minuterna skiftar tonen dramatiskt. Går från ytlig karriärbeskrivning till naket och personligt bråddjup.
Hon nämner besvikelsen över det kyliga mottagande hon fick när hon kom tillbaka till Danmark, men lämnar ämnet fort med orden ”Men det tiger vi stilla om”. Sedan övergår hon till att berätta om sin glädje över att ha fått leva så nära de två personer som gjort henne lyckligast i livet – hennes dotter och syster. När intervjuaren där nånstans rundar av med sitt ”Och nu är du 86 år gammal och har en lång fantastisk karriär att se tillbaka på…” så reser hon sig sakta från stolen, liksom lämnar intervjusituationen och inleder istället en längre monolog som kommer att avsluta filmen. Vi får se henne gå runt och släcka några brinnande stearinljus i rummet medan hon i melodramatisk ton säger: ”Åh, jag ser aldrig tillbaka på mitt arbete.. Jag har ju alltid vetat att berömmelse, det är bara ett ord som är skrivet i sand – och obetydligt i förhållande till livets egentliga kärna”. Därefter sätter hon sig i sin fåtölj, riktar ansiktet mot kameran och fortsätter mycket dystert sin monolog. I de här avslutande passagerna blir filmen både smärtsam och väldigt gripande när den gamla filmstjärnan visar fram den sorg hon bär på och den ensamhet hon känner. Framträder gör en ledsen och livstrött gammal kvinna som gör bokslut och ridå.
Hon säger inget om det i filmen, men sorgen och bitterheten hon förmedlar har givetvis sin orsak i de blytunga förluster hon ett par år tidigare hade drabbats av. Hennes svärson dog i maj 1964 och fyra månader tog hennes dotter Jesta sitt liv.
Filmen ligger fri att se på danska Filmcentralen. Den är 27 minuter lång. Länk nedan.
Ska sägas att 2 år efter att filmen spelades in så hade Asta Nielsen av allt att döma ett något ljusare livsläge. Hon stegade nämligen då iväg till Fredriksbergs Rådhus och gifte sig med den 18 år yngre konsthandlaren Anders Christian Theede. De hade sällskap av varandra i två år innan hon trillade av pinnen 1972, 90 år gammal .
Kul och kuriosa är också att hon bodde i Malmö i sju år under sin barndom. Hennes far jobbade som kvarnarbetare på Malmö stora ångkvarn, och familjen bodde bl.a i Carolikvarteren och på Ostindiefararegatan.
⬤ Filmcentralen.dk: Asta Nielsen – om och av Asta Nielsen
⬤ Julie Allen, University of Wisconsin-Madison: Tea with Goebbels and Hitler – Asta Nielsen in Nazi Germany
⬤ Stumfilm.dk: Asta Nielsen – tidslinje över liv och verk
L o g g f i g u r 