”Jag saknar de första säsongernas svala och eleganta estetik där Gileads klädkoder för kvinnor utgjorde färgklickar i en anonym mansmiljö. Nu befinner vi oss inte längre i samhällslivet och bildspråket är annorlunda, mindre uppseendeväckande. Men det serien fortsatt gör bra är att visa komplexiteten och det underliggande motståndet även hos de kvinnor som stöder regimen. De avfärdas av den som svaga, betydelselösa varelser och får inte prata, men till och med den förhatliga Tant Lydia, ett villigt redskap i patriarkatets tjänst, visar med svartnande blick hur illa berörd hon blir av att maktens män kallar henne ”bräcklig”. De hade alla så lätt kunnat tillhöra samma systerskap. Nu är det bara de mest förtryckta som gör det, ofrivilliga sexslavinnor och kökstjänare, men deras systerskap som vuxit fram efter hand är desto starkare. Här är Junes moral oförvitlig: hon sviker aldrig en annan kvinna. Det är också seriens credo. Bilden av kvinnor i film och serier är under stor förvandling och har varit så de senaste åren. Det handlar inte bara om något så banalt som att de blivit ”starka”. Det handlar om en värdeförskjutning. Jag tror och hoppas att det är en bestående förändring.”
– Läsvärt av Charlotte Wiberg i Magasin Opulens om Handmaid’s Tale, säsong 4.
Har just sett det första avsnittet och tyckte att det var överraskande bra. Praise be och Blessed Be the Fruit, men man undrar ju om serien kommer att hålla måttet ända in i mål. Framförallt de två första säsongerna blir svåra att toppa. I den tredje svajade det betänkligt. Först under slutavsnitten som storyn vässades och en säsong 4 började kännas som en relevant idé.
Nu när den är här har vi bara att lida vidare med June (Elisabeth Moss) och de andra kvinnorna i den totalitära och gravt misogyna staten Gilead.
I säsongsöppningen (spoiler) har June och hennes medsystrar efter en hjältemodig aktion lyckats få iväg 86 barn och 9 ”Martas” på ett fraktflygplan till friheten i Canada. De själva är fortfarande kvar i Gilead på flykt undan regimen. June är sårad, men tas om hand av sina lojala väninnor. Räliga tant Lydia (så bra spelad av Ann Dowd) vill till varje pris hitta henne, och återbörda ”sina” flickor.
Gilead är stressat och i gungning. Den diplomatiska kontakten med Canada är ansträngd och tonläget mellan länderna trappas sakta men säkert upp. Junes tidiga herre och förmyndare – anförare Fred Waterford – sitter häktad i Toronto. Hans hustru Serena Joy Waterford likaså. De båda för en toxisk mix av våldtäkt, brott mot mänskligheten och sexuell slaveri.
Om June kommer att återförenas med sina döttrar står skrivet i stjärnor och manus. Hennes ena dotter är i Gilead och den andra är i trygghet i Canada. Och kommer den känslodrivna isdrottningen Serena (Yvonne Strahovski) att påbörja en nedsmältningsprocess eller kapitulerar hon helt inför sin mer repressiva sida? Den som gluttar får se. Under His Eye, på er!
[”Under His Eye”: “Den Gileadeanska motsvarigheten till “Aloha” – funkar både som hej och farväl”]
—//—\\—
⬤ COSMOPOLITAN: An Essential Guide to ‘The Handmaid’s Tale’ Terms
⬤ HBO: The Handmaid’s Tale
L o g g f i g u r 