Min pappa blir om några veckor 87 år gammal. Han har det rätt tufft. Det är skröpligt med hjärtsvikt, glömska och det ena med det tredje. Men han är hemma från sjukhuset nu, och hemtjänsten är inkopplad. Jag kör till honom ett par gånger i veckan. Häromdagen körde vi till Östra Kyrkogården och satte blommor på mammas grav. Han valde pelargonier och ”en ros till Gun”. Det fick mig som vanligt (.. vet muntergök) att tänka på att han snart själv kommer att ligga under samma jord. Det är en svår tanke. Man försöker förbereda sig, men det är omöjligt. Jag hoppas att jag kommer att klara av det. Men aj, hur oerhört mycket jag kommer att sakna honom, min kära pappa, som är så ståndaktig och fin, som ju njuter av att leva och forfarande vill vara med, trots allt jobbigt – och är så ytterst mån om oss alla i hjärtat sitt.
Hur som helst. Det fick mig att tänka på Laurie Anderson’s sorgliga men vackra låt ”Slip Away” som handlar om hennes fars bortgång. Från albumet Life on a String (2001). Nog faktiskt en av hennes allra bästa. Det är inte sentimentalt, bara väldigt fint och nära. Men vid närmare eftertanke – näsdukar fram!
L o g g f i g u r 