Har just börjat se andra säsongen av Sam Levinsons tv-serie Euphoria – en ungdomsberättelse med drogtrubbel, kärlek, relationer och ångest på dagordningen. Vi följer den fina (men ibland förslagna) och trasiga Rue som dövar sin smärta med droger – samt hennes relation till den likaledes sympatiska men bräckliga transtjejen Julie.
Första säsongen var riktigt bra, och framförallt gripande mot slutet. Efter två avsnitt av säsong 2 är jag ännu inte helt uppslukad, vilket ju är den föredragna tittarupplevelsen. Förklaringen ligger nog i att jag precis har sett Hagai Levi’s nyversion av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap (för övrigt är minst lika sevärd som originalet) och blev en smula provocerad av kontrasten i tempoväxlingen.
Euphoria är en delvis uppskruvad och färgsprakande tv-serie med musik och bildflöde på rejäl överväxel. Det är ytligt och snyggt, men också engagerande och drivet gestaltat. Serien braskar liksom på, men själfullt med nerv, och väjer inte för mörkerstråken trots allt tidstypiskt tingel tangel. Lite så det kan se ut i dagens tv-serie dramatik när det vill sig väl.
Samma drag under galoscherna finner man i några av seriens not so sedliga och puritanska scener. I de två inledande avsnitten av säsong 2 blir det ganska (s)explicit, vilket jag till en början tycker känns som publikfriande show off. Men vid närmare eftertanke man får ge Levinson att det är konsekvent icke-ängsligt här. Som om han lite vill tänja på gränserna för vad vi vanligen får se av nakenhet. Det är på sin plats, och speciellt i en serie som trots allt har en kännbar ambition att förmedla något utöver stereotypt cheerleading-stoj och allmän highschool-hispighet.
Flera karaktärer framträder allteftersom. Några av dem ännu endimensionellt skildrade, men de bärande rollerna är hyfsat komplexa och pockar på att få följas upp under säsongen.
Berättarglädjen i Euphoria går inte att ta miste på, och skådespeleriet är mestadels utmärkt. Vilket får mig att tänka på en annan sevärd teenage-angst serie, nämligen 13 Reasons Why som tar sig an frågor om psykisk ohälsa och depression på ett både gripande, hjärtevarmt och underhållande sätt. Ja, den är faktiskt lysande, och jag håller den som strået vassare än Euphoria. Sedan finns ju Sex Education som också är trevlig.
Den oheliga allians mellan glansig yta, en viss banalitet och faktisk fördjupning med berörande berättelsekvalitéer som en del nyare tv-serier lyckas etablera är intressant. Filmtidskriften FLM’s Anton Halldin fångade det bra i en artikel om just Euphoria häromdagen. Texten tar sin utgångspunkt i Susan Sontags berömda essä Notes on Camp där hon bl.a. undersöker det kulturella spänningsfältet mellan det som ofta likgiltigt beskrivs som antingen ”finkultur” eller ”ful” dito ≈ ”camp”.
Enkel underhållning och fullvuxen filmkonst i Euphoria
(…) I essän Notes on ”camp” strävar Susan Sontag mot en definition av vad vi skulle kunna kalla för en ”burlesk känslighet”. En känslighet (”sensibility”) som är teatral, artificiell, som hyllar det lekfulla – och på samma gång genuin, passionerad, autentisk. Det låter paradoxalt, men ett verk som är ”Camp” kan gestalta ett skeende som är melodramatiskt och komiskt – och på samma gång genomfört med stil och självsäkerhet.
Sontag skriver: ”I am strongly drawn to Camp, and almost as strongly offended by it.”
Det finns en likhet mellan Susan Sontags förtjusning i ”Camp” och den nyfikna cineastens försiktiga närmande till Euphoria. Vid en första anblick verkar serien – detta är alltså en tv-serie för ungdomar – som en blinkande julgran. Filmspråket är fullt av översnygga övergångar, fotot är knivskarpt, färgsprakande, modernt. Tidvis är tempo och kamerasvepningar likt en påkostad musikvideo. Under detta ligger en ljudbild av snärtiga musiksignaturer, med inkastade ”beats” som driver på i bakgrunden. Det är snyggt gjort, genomtänkt. Cineasten är, sålunda, ”strongly drawn” till detta – för att parafrasera Sontags hållning till ”Camp” – men är likaså ”strongly offended”, med en misstänksamhet om att estetiken täcker över ett innehåll som kommer att visa sig banalt.
”But there are other creative sensibilities besides the seriousness (both tragic and comic) of high culture and of the high style of evaluating people. And one cheats oneself, as a human being, if one has respect only for the style of high culture, whatever else one may do or feel on the sly.” (Notes on ”camp”)
Efter hand börjar så uppfattningen om denna följetong mjukas upp. Det visar sig att det genomtänkta filmspråket är med och berättar en historia, i sig: det visuella språket är ett med berättandet. Och det blir tydligt att Euphoria grott fram ur en redan fullvuxen filmkonst. (…)
⬤ Anton Halldin i FLM: Enkel underhållning och fullvuxen filmkonst i Euphoria
L o g g f i g u r 