Gravrotation

Läser på SVT Nyheter att engelska Channel 4 ska privatiseras. Då har vi en garanterad gravrotation att vänta i natt, folks. Japp, tv-regissören Dennis Potter kommer att vända sig i sin grav, that’s for sure. Han hade då inte gillat utvecklingen nu. Lika lite som han gillade Rupert Murdoch och ”The Pollution of British Press. Intet för intet döpte han sin cancer till just ”Rupert”. Det berättar han om i klippet nedan.

Jag skrev om Potter och Murdoch på bloggen redan 2012, ser jag. Och har ju hela den här intervjun på både VHS och DVD sedan ett par årtionde tillbaka, men fint att den finns att tillgå i sin helhet på Youtube nu. Lägger in den nederst. Den var speciell. Skulle bli hans sista. Melvyn Bragg intervjuar honom. Potter har har en plunta morfin med i studion för att lindra sina smärtor under inspelningen.

Tidigare har bara spridda klipp lagts upp, men en del av dem har ju fastnat i minnet. För visst blir det fint när Potter berättar om det perspektiv han kan ha där i livets slutskede. När han ser plommonträdets vita blomning utanför fönstret, hur det triviala i tillvaron blir betydelsefullt och det viktiga förlorar i betydelse, men att där också inte är någon egentlig skillnad längre.

Den sekvensen med hans ”nowness” känns betydligt bättre än alla de enlightenment- och yogafloskler som slungas ut på Facebook till höger och vänster, eller av fjompiga gurus på det där oroligt upptagna och lite dumt upprepande sättet. Som om de inte har nåt annat i skallen än att finna frid och balans. Som om det vore det bäste eller mest intressanta tillståndet, hoho. Det där är alltid provocerande snävt. Men i jämförelse med sådan redundans framstår Potters ord som grundade och jordnära, pregnanta och betydelsefulla. Han berättar, och sedan är det bra med det liksom.. Finns annat intressant att uppehålla sig vid, den tid som vi har kvar. Friden infinner sig tids nog, eller inte alls.

Bakom den vältaliga ytan, och ska vi säga de ögonblick av fridfullhet han fick, så hade han förstås ett helvete och var i lidande. Hans fru Margret var döende i cancer samtidigt som honom. Hon dog först, 60 år gammal. Han nio dagar senare, 59 år. De lämnade efter sig tre barn. Och två gravstenar.