Skaka sakta

Blåmåndagen eller svartmåndag, är ursprungligen måndagen efter Fastlagssöndagen. Felaktigt har måndagen i stilla veckan kommit att kallas för blåmåndag. Namnet kommer från tyskans ”Blauer Montag”. I sydtyska kyrkor hade man traditionen under fastetiden att invändigt klä kyrkorna i blått.

Svenska Kyrkan

Blåmåndag alltså felaktigt. Svartmåndag bättre, men också fel. Råmåndag, mer korrekt. Så kändes det när jag vaknade. Rått. Men trots alltings jävlighet trotsade jag makterna och tog mig upp efter ett par timmars mycket grund sömn.

Jag – Piotr Johan Heziekel – en av de allra busigaste killarna på den här planeten – kokade kaffe, åt ett kokt ägg och beslutade mig för att äntligen se säsongsavslutningen av Severance på tv +. Det gjorde jag rätt i. Oj, vad den är bra, och slutklämmen ju infernaliskt spännande. Hur en ser fram emot säsong två.

Det slår mig att det inte är givet att känna så. Att se fram emot en fortsättning av en tv-serie ens. Det förutsätter att tillvaron är dräglig. Om för mycket oro och bedrövelser står på har varken film, böcker, musik eller konst en chans. Det där är lite tråkigt, alltså.

Sedan ett par månader tillbaka sitter det hårt åt att stiga upp och möta dagarna. Alldeles för många av dem har nämligen varit så obehagliga att jag nu helst vill ligga kvar. Jag vet, det håller inte, men vet också att det händer. Sånt händer. Vi kan brytas ner, är inte hur starka som helst. Det spelar ingen roll hur balanserad, glader eller engagerad du än är. Det där kan alltid tas ifrån dig, fås att gå. Mörkret kan alltid triggas. Du kan alltid hindras, du kan alltid krympa. Japp, jag skulle säga att jag är i ett slags krympande. Stor järnhand har trubbigt greppat mig mellan tumme och pekfinger. Jag har lyfts upp i luften och sänkts ner i en liten låda. Denna låda hålls det i. Denna låda skakas om.

Kommer nu att tänka på Majestix (hövdingen i Asterix). Han var ju alltid rädd för att himlen skulle ramla ner i huvudet på honom. Förståeligt. Tog han inte då gärna betäckning under sin sköld? Ett adekvat beteende. Och jag minns mycket väl hur jag som liten blev extra glad när just han fick i sig en klunk av Miraculix trolldryck. Så att han fick må lite bättre. Jag tror jag tänkte så.

Nu sitter jag och funderar över om jag ska lyssna på Jack Whites sprillans nysläppta album Fear Of The Dawn eller Nick Cave’s Push The Sky Away. Det är ett val mellan fläskig skruvad powerrock på steroider eller sing-a-long-hallelujah från en scen i Aten. Blir det mildare väckelsemötet idag.