Pappas sambo hamnade på sjukan, och då fick jag ta mig ner till honom och finnas till hands. Jag sov över i soffan i deras lilla tvåa, en hyresrätt där de bott i snart 30 år. Vaknade ledbruten och trött efter usel sömn, men var på plats. Medan far gjorde sitt så styrde jag upp med hemtjänsten om eventuell utökad hjälp efter helgen, men det fick jag ringa och inhibera då sambon blev utskriven fort. Körde och hämtade henne i eftermiddags. Gott att hon hade det bättre, men hon var trött av allt, och även jag efter pådraget/uppdraget.
Jag är redan nere hos dem ett par gånger i veckan. Samtidigt går det inte att blunda för det bräckliga i situationen, och oroa sig för vad som komma skall, när de nu är så pass gamla. Att some next level shit väntar är ofrånkomligt. Det får en vara inställd på, och så får vi försöka hjälpas åt.
Hade fin kväll med min far där ändå. Jag bjöd på pyttipanna med ägg, rödbetor och lite nyttigt grönt Till efterrätt käkade vi färska blåbär och drack kaffe. Sedan blev det tv-tittande, med så hög och dånande volym att det kändes som om mina trumhinnor skulle brista. Han hällde upp varsin lite vodka till oss. Blandade ut sin egen med vatten. Sedan såg vi Rapport och Aktuellt följt av ett avsnitt av Outlander på Netflix, som han gillar. Det var allt det sämsta jag sett på länge, men ju gott att se tillsammans ändå. Blev lite imponerad när han berättade om handlingen, och över att han överhuvudtaget klarar av att omfatta sådant som en lång tv-serie, då han har det som han har det.
Är tacksam för våra stunder tillsammans, även om min fars långsamhet kan pina mig. Han är en sengångare av rang, och detta förenas med en omständighet som kan fresta på omgivningen, vilket han inte fattar, eller snarare ger blanka fan i, och det har han alltid gjort. Han har sina rutiner, och de ska följas hur långsamma de och omständiga de än är. Gäller allt från frukostordning och tidningsläsande till tandborstningsritualer eller pappersexercis. Ja, där försöker han liksom upprätthålla den gamla ordningen, men det går ju inte längre. Hans skrivbord är numera smått kaotiskt. Det stressar honom, men han glömmer också bort att det stressar honom. Det är bra. Och han är tacksam över att få hjälp med papperssidan i slutet av varje månad.
Häromdagen var vi ner och promenerade nere vid kanalen, satt och njöt av vårsolen på en bänk vid stranden. Sedan körde vi och köpte mjukglass. Han sa inte endaste ord när han mumsade på den. Inte jag heller. Då är det liksom bara det som gäller. Som vanligt var det nötkross på hans och chokladpuder på min.
I övrigt var han under dagen trött, sov i flera omgångar och var också lite yr och hade rätt kass balans, vilket känns oroligt. Han sover väldigt mycket om dagarna, om man inte kommer och aktiverar honom. Men är lite mer vaken om kvällarna. Ibland kommer han inte i säng förrän vid 01.30-tiden, vilket hans hårt prövade sambo brukar gissla honom för. Men hon har som väl är också ganska sena vanor. När de var yngre var det alltid hon som var uppe på småtimmarna. En riktig nattskärra, som min far sa då.
Är det något jag tycker om och beundrar hos min gamla pappa, så är det hans livslust. Att han verkligen uppskattar och njuter av att vara med. Det positiva sinnelaget. Samtidigt är han liksom avklarnad och färdig. Han brukar säga att hans många år är en stor bonus i jämförelse med brodern som bara blev 75.
Får säga att han är en jäkla kämpe, trots sin tilltagande skröplighet. Ståndaktig som bara den. Jag hoppas det går i arv. Och han undrar ofta om oss alla. Om hur det är med hans sonson och hans systerdöttrar. Hur det är med hans kära dotter – Gunhild Anjalaika Kryzstina Lindos, och om hur jag – Pjotr Johannesört Heziekel Lindos – har det. Japp, han bryr sig om allas vårt väl och ve, och facetajmar mig nästan varje kväll från sin iPad. Han tycker det är fantastiskt att vi kan prata och se varandra samtidigt. Åh, just det, på tal om prima teknik. Jag satte mina Airpods Max över hans gamla öron häromdagen. Han fick höra sina smäktande gamla dragspelsfavoriter i världens bästa hörlurar och njöt till fullo. En repertoar han själv spelat och tycker så mycket om. Vackra melodier som La Mariposita, Tango Jalousie, Olive Blossoms, Dark Eyes, The Jolly Cabellero och La Cumparsita – och det finska förstås, typ Sakkijärvin Polka och finfina Ilta Välimerällä, hehe. Ja, den dragspelsmusik som jag vuxit upp med, hört sedan barnsben och kommit att älska själv, tack vare honom.
Det var fint att se hur koncentrerat han lyssnade. Han blev omedelbart rörd och sa: ”Det är bra ljud, det är som att vara i en helt annan värld” och visst är det så.. En annan tid och en annan värld. Minnen av familjeåren i Staffanstorp kom genast upp. Huset, livet, min mor. Vi är för övrigt ganska lättrörda, både han och jag. Det delar vi, utöver liknande tandrad och nog vissa knepigheter. Satan i gatan vad jag kommer att sakna honom i mitt liv. Han har ju alltid funnits där. Och under de senaste åren när han tacklat av så har ju vår kontakt tätnat. Puh, ja.
L o g g f i g u r 