Tittar in till journalistparet @TEngström/@MargitRichert som med buller och uppgång lämnade sina jobb på Aftonbladet respektive DN för ett tag sedan. Thomas Engström i protest mot ”ryssvinklat medlöperi” på AB – efter bl.a. Frida Strannes något enögda artikel om den svenska mediebevakningen av invasionen av Ukraina. Jag tyckte själv också att det var rätt bad timing av Stranne att börja gaffla om USA när världen står i brand på andra sidan Östersjön, men hade gärna tagit del av andras perspektiv i frågan i tidningen, även Engströms. Men det dröjde inte så länge innan vi fick det, för Anders Lindberg svängde i Nato-frågan – och därmed förklarades Aftonbladets ledarsida officiellt vara för ett svenskt Nato-medlemskap.
Men Engström alltså borta. Han har nu istället startat en Substack-blogg och kört igång på Twitter efter en längre tids uppehåll från plattformen. Hans hustru Margit har gjort detsamma, och hon passade också på att gå med i Hemvärnet.
Maken skrev på Twitter: ”Om ni undrar varför Margit sa upp sig från DN, och jag från Aftonbladet: för att få skriva vad fan vi VILL”.
Så jag läser deras ord om vad fan de vill, men nja, det känns inte helt bra.
Å ena sidan håller de ju Ukraina-flaggan högt. De är t.o.m. på plats i landet för att skriva en bok. Och de tycker illa om moderater och SD:are och annat behjärtansvärt, ungefär som jag själv. De är båda mycket engagerade. Det är en bra sak. Så jag beundrar duon på nån vänster. Men å andra sidan framstår de som rusiga. Jag kan inte annat än att känna av det. Och det irriterar mig. Som att de länkar till Lars Wilderängs vapenskrammelvideos. Det känns ju sisådär friskt. Wilderäng är en oförblommerad Möp-are och Mensamedlem och den kombin känns inte frisk. Har alltid haft svårt för honom. Men kriget brinner så det är inte nog inte plats för sådana funderingar.
Men det är fan något med intensiteten i deras Twitterflöde som känns kymig. Det blir klurigt för mig när folk börjar härja i den omfattningen i sociala media. Lite som barnrumpor. Parets intensitet har flera gånger fått mig att tänka på en nydöd författares och hans sambos hyperaktivitet på en Facebooksida när det begav sig. Den är borta nu vad jag vet. Tror också ivern att tvåsamt förmedla sina ståndpunkter ger mig lite kväljningskänslor. Japp, ett slags manierad klängväxtproblematik som känns avtändande med Engström & Richter och som gör att jag än mer misstror dem, även om jag i mångt och mycket håller med dem i sak. Det är ju lite olyckligt, hoho.
Så visst är det väl någon vajsing med det här paret, tänker jag. Eller är det jag som ska tänka annorlunda, omfamna deras tempo och ton? Alltså, jag har svårt för det. Upplever dem också som alltmer kategoriska i sina kommentarer på twitter. Var det inte den ryske despoten himself som sa: Det finns tre sorters människor: Vänner, fiender och förrädare. Japp, fan, precis den Putin-vibben får jag när jag läser dem. Det kan ju inte riktigt vara meningen, eller? Jo, men det är det nog faktiskt. De går i gasen på att sätta hårt mot hårt, och det är väl inte fel när det ser ut som det gör i det lemlästade Ukraina? De är helt enkelt förbannade över de illdåd som nu sker. Jag med. Och du med. Och likväl är där något med deras quisling-retorik och oresonliga ton som gör den tänkbare pacifisten i mig förbannad. Känner mig plötsligt som besatt av en 200-årig alliansfrihet och en ståndaktig tro på diplomati och olivkvistar. Men inte kan väl fredliga och pacifistiska strävanden i nuläget stå upp mot djävulen själv? Säkert naivt. Som när jag en gång klottrade ett stort ”våld föder våld & kärlek – kärlek!” följt av ett anarkist-A på väggen till Folkets Park under en direkt aktion hösten 1983.
Avslutar med att säga att jag blir så jävla trött på rapporterna om Erdogans kohandel med Sverige om vapenembargo, hot mot kurder och Nato-medlemskap att jag bara känner ett fuck off inför hela middevitten, vilket förmodligen är en gammal anarkistisk reflex, men den känns inte helt fel.
Så jag ger upp. Den avslutande frågan ikväll får bli vem som ska få förmedla mitt fuck off till det hela. Crass är bra på sådana förstås, men så kom jag på att ett välriktat danskt Fuck Dem Allesammen också hade känts gott att höra. De brukar Tessa från Vestegnen i København vara bra på. Skit i kontexten, den är inte så noga i sammhanget. Mer känslan. Så Crass och Tessa får det bli.
L o g g f i g u r 