Låter kanske märkligt, men jag tycker att det finns direkt psykodynamiska element i David Sylvians musik. Den associationen dyker nästan alltid upp när jag lyssnar på honom. Stillsamma, mjukt skakande djup, och en slags självnära vibration i röst och harmonier. Som om allt får bedarra. Skaka ner sakta. Som en terapisession när den är som bäst. När storm är passerad och vredgade vatten lämnas bakom dig. Hur din gamla kanot (hehe) glider ut över stilla sjö och allt får finnas. Nuet och dået som samverkar för ditt bästa och milt smälter samman. En slags hemkomst där du äntligen får vila och läkning. Utan att det för den sakens skull behöver kännas lyckligt och lätt, eller alls fritt från sorger. Det hade varit för mycket av det goda, och förmodligen ointressant.
Japp, blir klart lite flummigt här, men det är alltså David Sylvians musikaliska värld jag pratar om. En slags kvalitet som finns på flera nivåer i hans låtar. I texterna säkert, det har jag egentligen ingen koll på – men musiken lyckas fristående förmedla detsamma. Det är något med harmonierna, och så rösten. Den är liksom perforerad, finns små hål i den, minimala bubbligheter – om du lyssnar noga. Den sluter inte helt tätt, bara nästan. Det är väldigt snyggt och aningens hypnotiskt. Tror en bidragande orsak till den här plötsliga PDT-taken på den gode David.
Musik i sig är ju alltid känsloframbringande och har väl i det någon slags terapeutisk effekt, men här alltså något så ovanligt som en musik som får mig att själv vilja börja gå i terapi! Eller det vettefan om den får. Jag är färdigterapeutad med sisådär resultat. Men den får mig i alla fall att minnas och reflektera över de goda rörelser som kan skapas i det rummet. I bästa fall tas med ut därifrån. När det vill sig väl. Det kanske är det David Sylvian har gjort – gått i psykodynamisk terapi? Skulle då inte förvåna mig.
L o g g f i g u r 