Vet inte om ni sett den amerikanska transkvinnan och samhällsdebattören Natalie Wynn på Youtube? Kolla in henne. Hon är sevärd, om en bara tar sig tid en stund.. Natalie har nämligen mycket på hjärtat och lägger ner hela sin själ i sina egenproducerade videoessäer som ytterst sällan är kortare än en halvtimme.
Nu är hon efter nio månaders uppehåll tillbaka med den nya timmeslånga videon The Hunger på sin youtubekanal ContraPoints.
Som vanligt är hon komiskt fyndig och förmedlar vasst politiskt material från sitt vänster-och transperspektiv, men i The Hunger glider hon också över i mörk komik och bråddjup om beroendeproblematik. Videon är mindre föreläsande och har ett mer filmiskt berättande än de tidigare produktionerna (ja, med hennes mått mätt). Men är fullmatad med kritik och analys ändå, och det har utlovats en del 2.
Ska sägas att jag brukar vara skeptisk mot de flesta på sociala medier som har fler än typ 100 följare, men Natalie Wynn har 1,6 miljoner prenumeranter på Youtube och jag har också fallit in i fållan. Det känns ju inte helt friskt, så hör gärna av dig om det är nåt skumt som jag missar med henne, hoho. Är hon kanske smyg-antisemitisk eller en förtäckt islamofob? Jag tror då inte det, men bevisa att det är så och jag avföljer henne direkt.
Tills dess omfamnar jag gärna hennes material.
Natalie Wynn gestaltar i sina videos en lång rad fiktiva personer som har dialog med varandra utifrån sina egna övertygelser, och utan tillstymmelse till förståelse för den andres perspektiv, eller ja – på sin höjd högst motvilligt. Det är helt enkelt polariserat som attan, och iscensättandet blir underhållande och förmår problematisera på ett konfrontativt och intressant sätt.
Med Natalie Wynn befinner vi oss därmed på behörigt avstånd från den mjäkiga ”samtalsaktivism” som kommit att bli så i ropet i pod-världen, och det är befriande. Samtalsaktivismen i Sverige är väl främst företrädd av den svagsint babblande Navid Modiri. Han som tycker det är inkluderande och bra att låta högerfascister som Richard Jomshof och Katerina Janousch få prata ut, utan att ifrågasätta deras ståndpunkter nämnvärt. Modiri säger sig vilja möte och förståelse och utger sig för att vara kompis med alla, men är i själva verket bundis med gemena högerfascister.. ja, har polare som Hanif Bali, David Eberhardt & Aron Flam. Alltsammans är väldigt förvirrat, rätt obehagligt och får en att bli rätt skraj över nivån i det offentligt etablerade samtalet.
The Hunger blir också lite av en parodi på fenomenet. Inte minst under inledningen då podcastvärdinnan Jackie Jackson säger:
”Hi, I’m Jackie Jackson. You’re listening to ”The Freedom Pod” where it doesn´t matter what you say. It only matters that you say. We don’t discriminate here between what is true or false, or even downright dangerous. That’s none of my business. It’s none of America’s business. The important thing is that you never stop talking ’cause that’s what freedom is all about”.
Se också Wynns intellektuellt stringenta och sympatiska video Pronomen (2018) där horror-värdinnan Lenora LaVey introducerar den hårdsminkade ”Miss Points” som slagfärdigt reder ut begreppen om språk och kön under 30 minuter. Hon tar sig bl.a. an den konservative politiske kommentatorn Ben Shapiros resonemang – och rättar honom med rödpenna.
(Shapiro som för övrigt är en av Navid Modiris stora ”inspirationskällor”, utöver typ Joe Rogan och Jordan B Peterson).
I den andra hälften av videon får vi se en ”Miss Point” i hög regnbågshatt (Carmen Miranda look å tuttifrutti-höjd på den). Här utvecklar hon sitt resonemang på ett både personligt och klargörande sätt, och hon gör det djävulusiskt bra.
L o g g f i g u r 