Sorgebrev

Tänkte ju en riktigt fin och lång vänskap här i livet. Så blev det inte. Nu är hon död och borta, Mari. Det har gått några månader sedan hon dog, och jag saknar henne oerhört.

Vi lärde känna varandra under en behandlingskurs för folk med tinnitus på Hörselenheten hösten 2015. Där hade vi samtal och stressreducerande övningar två dagar i veckan under några månader. Två erfarna kvinnliga psykologer med arbetarskor och pottfrisyrer ledde, och det fanns en tydlig terapeutisk nivå i gruppen som var fin, tillitsfull. Vi pratade om den som en ovanligt lyckligt sammansatt grupp.

Mari och jag fann varandra snabbt och började nästan omgående att umgås privat. Snart uppvaktade hon mig, det var ju rätt tydligt.. Hon skickade små paketer med posten.. Vitaminer, mineraler, stearinljus, handdukar, dyra chokladbitar jämte små handskrivna lappar med varmt innehåll som förklarade varför jag behövde allt detta. Ibland när jag kom hem så hängde det en påse på dörrhandtaget. Blommor, lakrits, valnötter, mer vitaminer och hälsopreparat. Då hade hon lyckats nästla in sig på gården och upp i min trappuppgång. Jag har nog aldrig blivit uppvaktad så intensivt förut. Det var lite obalanserat, men så var hon.. Generös, spontan och omedelbar, och jävligt grann i det.

Vi kom att inleda med en liten historia, men växlade ner till vänskap ganska fort. Hon sa att jag var ”en jävel på att kalibrera oss till vänner”. Minns att hon sade det med en viss syrlighet i rösten, men hennes ögon var varma och pliriga. Hon var kvar. Jag med.

Vänskapen bestod och fördjupades under åren. Vi klaffade bra, förstod varandra snabbt och intuitivt, och hade alltid mycket att prata om och diskutera. Hon uppmuntrade mig att skriva, läste mina bloggposter här och hade ofta något att tillföra och spinna vidare på.

Vi var förtroliga, ja, det kändes så himla nära, och vi skrattade mycket tillsammans, var upprörda över saker och ting, och hade prima lösningar på det mesta, hihi. Fan vad jag saknar det. Saknar henne. Hon var en glädjekälla och trygghet för mig, och vet att jag också hade betydelse för henne. Sånt lät hon en förstå.

Vi hängde mest hos mig. Tog promenader i stan, Kungs- och Slottsparken, ibland vid havet ute hos henne i Limhamn. Hon skickade ofta foto på vad hon såg. Jag skickade mina. Det hände också att vi körde till Lund och sprallade runt. Käkade på restauranger och fikade. Hon hämtade upp mig på Föreningsgatan utanför Johanna Jeppssons Spettkaksbageri. Kom körande i sin lilla benvita Fiat 500 som hon älskade – alltid typ tio minuter efter bestämd tid, vilket man kunde lita på och därför själv kunde ta det lugnt utan att stressa.

Mari var överläkare vid infektionskliniken på SUS i Malmö. Var initiatvtagare till Sepsiskedjan som förbättrade rutinerna vid mottagande och behandling av sepispatienter i vårt land. I september i fjol disputerade hon med sin avhandling Sepsis – an ED perspective. Sepsis Alert and Biomarkers. Boken fick jag av henne i oktober. Efter disputationen såg hon fram mot att få vara ledig året ut, njuta av liv och ledighet. Istället drabbades hon av den svåraste sjukdom och hela hennes värld rasade. Det var i början av november. Efter några veckors hostande konstaterades ett aggressivt sarkom i ena lungan. Kom från ingenstans. Hon hade inte rökt en cigarett i hela sitt liv. Behandlingen bet inte. Cancern spred sig. Förloppet var skräckinjagande och snabbt.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ställa upp utan henne i mitt liv. Tror hon var den klokaste, knäppaste och finaste vännen jag haft. Hör hennes röst inom varje dag, minns hennes leende och livfullhet, hennes klokhet, oräddhet och empati.

Mari var Svedalatös från början. Smart, men befriande oakademisk i sättet. Hon mindes sina studier till läkare i Lund som en mara. Ibland sms:ade hon i nån paus från knepiga möten med akademikerkollegor eller sjukvårdspolitiker i Region Skåne. Hon beskrev ofta båda världarna som otrevliga och hierarkiska, att hon fick kämpa för att ta plats bland mossiga män som inte sällan aktivt motarbetade henne.

Vi skrev många mail och meddelande genom åren, följde liksom upp varandra. Det kändes självklart och viktigt. Jag har närmat mig dem idag. Hittar nu ett meddelande från när hon skulle intervjuas av SVT angående Sepsiskedjan.

(…) På torsdag ska jag filmas för Sepseriet av SVT. Av ett gäng som pà fullaste allvar bett mig att specificera fem framgångssfaktorer. På allvar. Punktform. Ha-ha. Humor. Där skulle du varit med, hade varit kul att se dig lacka ur och bli lite klädsamt provocerad, ja kanske rentav förbannad. Hade varit uppfriskande. Jag blir fan inte arg längre, mest trött pà det förutsägbara, de enkla tricken. Som om arbetet kan beskrivas i fem punkter och därefter kopieras på ett enkelt sätt. Det handlar om så mycket mer – vårdpersonalens lojalitet, deras vilja att hjälpa, deras pressade arbetssituation, idogt arbete från så många. Dag och natt. På samtliga sjukhus. Ses gärna på fredag! Vi ser hur det funkar med våra respektive dagsformer, ok?

Sånt där dök upp i tid och otid, och just den där känslan för arbetskamraterna på avdelningarna var utmärkande för henne. Hon höll alltid fram dem, stöttade och brydde sig.

Sedan var det ju värdefullt att ha en vän som var läkare. När min far var dålig och inlagd på sjukhuset tog hon sig tid och var behjälplig med diagnoserna. När jag eller min son fick något krux med hälsan likaså. Mari träffade både min far och min son vid några tillfällen och blev väldigt omtyckt. Hon hade själv två söner som nu har mist sin fina mamma. Det är outhärdligt att tänka på hur de har drabbats.

Våra sista meddelanden var smärtsamma. Hon var fortfarande i chock över den grymma händelseutvecklingen, och hade inte ork att ses.

Jag är så dålig nu.. Vårdas av ASIH hemma nu. Nästa steg Hospice-avd. Försöker göra något litet av varje dag och behöver ge mina älskade killar den lilla energi jag har. Så oerhört sorgligt alltihop och ff svårt att ta in. En dag i sänder. Idag sol.

Förstod att jag aldrig mer skulle få se henne. Uttryckte att jag tänkte på, saknade och led med henne. Sände det varmaste jag hade av ljus och styrka i allt svårt som stod på, men förstod att vi var framme vid avsked. Skrev att hon inte behövde respondera, men bara ta emot det jag hade bakom bröstbenet. Hon svarade på mitt meddelande med ett hjärta, och bad mig hälsa min son. Hon var i slutet av sin resa, hade knappt två veckor kvar i livet då. Det gick så fort. Jag hoppades att hon inte hade ont och plågades. När jag fick dödsbeskedet stängde jag ner. Jag klarade inte ens av att gå på begravningen. Det var för tungt och smärtsamt, och jag försöker fortfarande samla ihop mig för att besöka hennes grav.

Återstår: många fina minnen och foton från våra möten och utflykter. Alla hennes ord och den glada rösten på telefonsvararen.

Och käre tid, allt det lilla, småsakerna som framstår – som att hon tokgillade att åka elsparkcykel, och att påta med blomster i familjens trädgård. Böckerna, musiken, tv-serierna och filmerna vi pratade om. Minns nu hennes upptagenhet av Netflixserien Better Call Saul där hon var speciellt förtjust i karaktären Michael ”Mike” Ehrmantraut. Och så tyckte hon om att lyssna på John Coltrane. En av hennes favoritlåtar var I Wish I Knew.

Mari blev bara 52 år. All sorg som känns, och hur ofantligt mycket man kan sakna någon.