”Behöver du en helt egen infektionsläkare så finns jag här”

Det hade jag fanimej behövt, kära nydöda Mari.

Är fortfarande i saknad efter min vän som gick bort, och då är hennes ord där ibland. Så fin hon var, oförställd och frikostig med tankar och känslor. Ett tidigt mail från henne.

Tänker lite kring dig, för omväxlings skull 😉. Dina reflektioner i gruppen tröstade än en gång. Så fint. Vet nu lite om vad du varit genom och känner en ömhet gentemot dig när jag läser. Så mycket klokhet, styrka. Så tapper. Tacksam att våra vägar har mötts. Du, en man som stod och utanför hörselenheten i solen och såg så där allmänt närvarande och fin ut. Rätt manlig. Tänkte att det var lite rock och musik över dig och det höll jag fast vid ett bra tag. Sen sa du att du jobbat i skolan, och då släppte jag rock-grejen ett tag, hehe. Men att du är en jäkel på musik förstår jag när jag ser dina spellistor, och att du lirar både gitarr, piano och har trumfeeling, förvånar mig inte. Du borde kanske spela mer själv liksom? Inte lyssna mindre, men mer både och?

Tänkte också att du nog var yngre än jag. Beundrade dig lite i smyg. Gillade ditt blåa klädval. Att du var rolig, och samtidigt eftertänksam. Såg hur du pratade klokt och ömt med känslige gamle Kjell för att stötta honom i hans, så fint. Kul att han också är från Staffanstorp! Tänk att vara 72 år, ha haft tinnitus i flera decennier och fortfarande i perioder ha sådana ångestrelaterade problem med den.

Sedan var du sjuk en gång och jag minns att det var tråkigare utan dig. Och när du någon gång var lite sen, var du saknad. När vi delade erfarenheter kring vårt övande var första gången jag lyssnade på dig, och jag blev berörd av vad du hade att säga. Där hände något för mig. Jag såg dig, och tyckte om vad jag såg, men vågade nästan inte titta åt ditt håll när jag pratade sedan 😊. På heldagen i tystnad på kursen i Lund tänkte jag att shit, han sätter sig i tysta lunchrummet bland alla de andra, trots att han säger att han social fobi. Mycket modigt i mina ögon, haha. Ok, vi var tysta alla, men jag kände mig blyg.

Vill berätta för dig lite om min blyghet, och om min patologiska lojalitet. Fick tidigt höra att blyghet är dåligt och fult, blev framknuffad i alla möjliga och omöjliga sammanhang som liten och började använda mig av olika strategier för att klara mig. Dessa strategier är numera en del av mig och många tar mig nog för en mer extrovert typ. Men jag är blyg, riktigt blyg, blyg och lojal, lojal mot mina föräldrar, min familj, mitt projekt, mina vänner, listan kan göras lång. Det nya för mig är att jag har bestämt mig för att låta mig vara blyg, tillåta mig att vara mig. Tänk att det skulle ta 47 år! Detta har inneburit att jag tackat nej till att föreläsa på Sveriges Infektionsläkares årliga möte och häromdagen tackade jag nej till att presentera mina forskningsresultat i San Diego..kanske kommer att ångra just den 😉 Jag har också (i teorin iaf) bestämt mig för att vara lojal även mot mig själv istället för att vara lojal mot alla andra. Och eftersom lojal för mig är ett alltför laddat och plikttroget ord, vill jag istället ersätta det med engelskans ”loving-kindness-compassion-unconditional friendliness”, mot mig själv och mot andra. Kanske inte går att översätta så, men jag vill prova att tänka på mig och mitt mående i första hand så ofta som möjligt. Att på det sättet vara lojal mot mig själv. Känns läskigt att bara skriva dessa ord, märkligt att det är så laddat för mig. Får hjärtklappning av att bara skriva det, suck! Utöver blyg och lojal så känner jag mig skör och lite bräcklig just nu och i behov av någon form av stabilitet och trygghet. 

För mig overkligt hur du flera gånger lyckats fånga livet och våra erfarenheter i ord. Vackra, kristallklara, generösa och tröstande ord – så oerhört fint. Och att få lov att ge upp innebär ju inte att ge upp. Så är det ju, det ser jag nu. En ny och viktig vinkling för mig. Som du sa så har det engelska ”surrender” ett mer ädelmodigt skimmer, hihi. Tack! Bär med mig dina ord som en skatt. Har aldrig delat på det sätt jag gör med dig och aldrig heller har jag tidigare blivit så varsamt emottagen. Känns tryggt. Tycker om vår vänskap och kontakt. Behöver du en helt egen infektionsläkare så finns jag här! Önskar dig en god natt med helande djupsömn! Ses på torsdag! M.

Tror fan att jag saknar henne. Flera månader har nu gått, men hon dyker upp för jämnan, i både tankar och nattdrömmar. Häromnatten drömde jag att vi åt frukost tillsammans i mitt soliga kök. Jag tror jag behöver säga farväl. Besöka hennes grav. Vill helst köra bil dit, så får låna min fars en dag. Ja, det måste till nu.

Aj, det är mycket i livet som väcker maktlöshet. Folk dör. Vi dör. Relationer dör, eller överlever och fortsätter. En stund till. Att orka hoppas är ibland det enda vapen man har. Ha en gnutta tillit. Till andra, sig själv, till en död. Vara vid liv. Vara levande. Fy för Søren! (som jag ju då kommer att tänka på).

Jeg er levende (Søren Ulrik Thomsen)

regnvandet driver

ned ad min arm

jeg er levende

telefonen ringer

røret er koldt i hånden

jeg er levende

græder

lægger min hånd 

mod min nakke

jeg er levende

porten smækker

bilerne suser bag muren

jeg er levende

mit tøj er beskidt

vandet koger

jeg er levende

længes efter din stemme

den er her ikke

støder mod bordet

jeg er levende

kan huske lugten

i hans lejlighed

blæsten på stationen ved havnen

jeg er levende

finder gamle digte

breve erindringer

10 år 8 år 7 år 1 år

jeg er levende

skrive til kontor

mælken er sur

jeg græder

jeg er levende

græder

levende