Det är onsdagen den 5 februari 2014. Idag kom ljuset till slut. En ovanligt lång period av regn och gråmulenhet är över. Vi pratar drygt en månad utan sol, och man har ju sett det på folk på stan. De har sett så sura och nedbrutna ut, och de flesta man träffat har klagat över hur tungt och tråkigt allt är, hur det påverkar deras humör, ”det jävla vädret”.
– Nå, det slipper vi nu en stund, mina vänner. För idag kom solen. Halleluja!
Trots rullgardin med kraftig väv av mörkläggningstyp så uppfattade näthinnan rummets ljusare ton redan i gryningen, och när väl hjärnan fått korn på skiftningen så var det stört omöjligt att somna om. Påskyndad av livsandarna pallrade jag mig upp ur sängen för att syna dagern närmare genom köksfönstret. Inte helt klarblå himmel, men stora fält av blått bland molntussarna, d.v.s. en rejäl ökning av ljusmängden. Tänkte direkt att jag ville ta mig ut. Sagt och gjort.
Solen tittar fram tydligare när jag går på Södra Promenaden längs med kanalen. Jag svänger av vid Hansacompagniet och går ner mot Carolikvarteren där jag väljer ett café med stora fönster, mycket glas. Solstrimmor på golv och möblemang, och snart väller ljuset in. Det är fortfarande tidigt när världen får färg och vecklas ut framför mina ögon.
Jag beställer en kaffe och två halvfrallor med prickig korv och slår mig ner vid ett bord. Ser ångan stiga ur min kopp. Hör ett stilla surr från en fläkt, och ett äldre par som sitter och pratar med varandra i en lugn och behaglig ton. I övrigt folktomt.
Så stunden har få, men skönt harmonierande beståndsdelar. Känns vitaliserande i all sin enkelhet. Ett stilla flöde av morgon. En naturlig landning i mina egna känslor och behov, och så kan en ny dag få gunga igång.
Jag tar samma väg hem två timmar senare. Nu glittrar Rörsjökanalen. Svanar, änder och andra onsdagslediga, hihi – alla ser ut att njuta dagens ljus. Jag passerar en pappa med barnvagn. En liten flicka sover i den, bra påbyltad, trygg under tunna ögonlock. En ny människa av alla miljoner, tänker jag, och en ny berättelse, outgrundlig och rik.. Jag småler givetvis åt min egen patetik, fnissar till under halsduken.. men det är precis så jag känner.
Kära gamla minnen dyker upp. Hjärtat öppnas mot åren då min son var liten. Glädjen och livslusten. Allt som tog form och fortfarande levde.
Sedan bryter nuet in, och det väl får vara ok, trots allt. Ljudet av Södra Promenadens röda singelsten under kängorna. Ensamma steg, men egna steg. Bågen med glädjepilen som sakta spänns. En försiktig känsla av möjligheter, framtid, lust och engagemang. Den goda upptagenheten av livet. Och efter ytterligare några hundra meter – i en mild härva av framtidstro och hågkomster – en mindre anhopning av tårar i ögonen. Förmodligen som ett svar på några särskilt stressfyllda dagar.
– Så en känsla av frist, folks – och det angenäma i att sänka garden, släppa taget, kravla ut ur skalet. Få vara glad i livet och i människorna, som det förmodligen var tänkt från början: Att få lysa med eget ljus.
⬤ 2014
L o g g f i g u r 