Sommarsolståndet har passerat sedan nån vecka. Midsommarafton likaså. Ljuset kommer så småningom att tvingas ge vika. Då passar det bra med Värnhems Mörker. Det är Malmös godaste kaffe, och det dricker man på Östra Kaffebaren vid Värnhemstorget, som blivit mitt nya favoritcafé efter att Café Buur började tappa både stinget och sin trevligaste personal.
Satt där, på kaffebaren, en stund idag. Koncentrerad energi. Alla sitter och läser och skriver på sina iPads eller laptops. Inte så mycket gafflande runt omkring en = skönt. Caférummet är ju ganska litet och intimt, så inget bra pratcafé för folk.
Det bjuds musik i högtalarna, men alltid i en lagom ljudnivå, eller snarare ganska perfekt, d.v.s. så att man lika lätt kan välja att lyssna till – som att inte göra det. Och nästan alltid bra musik. Idag spelades i en winning streak spår av Nick Cave, Joy Division, Marc Bolan och Kate Bush. Så inte pjåkigt alls. Sånt vill man ju gärna höra när man sitter på café.
Men jag kan sakna det spatiösa rummet på Buurs café. Folktomheten, ja faktiskt ödsligheten där, och framförallt det lugna cafébordet invid det lilla akvariet. Kan också sakna några av stammisarna, och ett par vänner som går dit. Men vi har ju kontakt ändå, skriver till varandra, träffas ibland, tar oss en och annan promenad när andan faller på.
Inte mycket aktivitet här just nu. Istället har jag varit desto mer aktiv på min gamla Pingisjournal, som oförhappandes har fått nytt liv. Japp, det är vad jag gjort de senaste månaderna: varit helt absorberad av bordtennis. Publicerat en massa poster där. Det händer ju ibland. Jag får liksom pingisskov, blir nästan oanständigt upptagen av min favoritsport, och lämnar utan större besvär det mesta vind för våg när det vankas internationella tävlingar att bevaka och skriva om.
Någon föreslog för nån månad sedan att jag skulle lägga upp pingisbloggen på FB, så det gjorde jag – och pangbom så rasslade det till i bloggstatistiken. Trafiken har ökat med ca 75 % den senaste månaden. Det är ju trevligt. Tidigare har den bara lästs av en liten skara trogna pingiskollegor, vilket jag har varit helt fine med. Skriver i grunden främst för dem och för egen del, för att ha lite koll på kronologin över de tävlingar och intressanta matcher jag får korn på och följer på touren. Det är alltid kul att gå tillbaka och kolla liksom. Yep, att typ bara följa sig själv. Det där är verkligen underskattat.
Samtidigt – börjar nu bli aningens mätt på pingpong. Det verkar trots allt finnas en gräns för min upptagenhet och mitt intresse av bordtennis, tänker jag. I det kommer man ju på att det också finns annat att belysa, som musiken, samhället och kulturen. Sådant förmår ju fortfarande pocka på intresse – och bara en sådan sak som att återigen följa upp Värnhem, där jag har min hemvist sedan 16 år tillbaka, vore ju rätt trevligt att få fortsätta med.
Men jag börjar i musiken. En ny spellista har tagit from här under dagen. Till kaffet, till Värnhems mörker: Synth & Electronics 8. Den börjar med svenska synth-akten Agent Side Grinder och deras sprillans nya album Jack Vegas. Låten Waiting Room med instuvade samplingar av William S. Burroughs knarriga röst öppnar upp spellistan som innehåller femtio spår från go genre. Det är allt vad jag har att bjuda på just nu.
⬤ På Apple Music, eller på Spotify.
L o g g f i g u r 