Har tillfälligt välsignats med streamingtjänsten SkyShowtime och öntligen fått glutta på Julia Ducournau’s franska skräckis Raw (2016). En familjehistoria med kannibalistiskt tema som jag missade på bio och har väntat länge på att få se. Blev inte besviken. Raw är en egen, och inte speciellt genrespecifik skräckfilm. Ja, ”mer än bara en skräckis”, men så är det rätt ofta i genren. Finns mervärden att hämta i den här mörka hörnan av filmvärlden. Inte ovanligt att filmerna har flera lager som kan vara både snillrika och bjuda på tankeväckande problematisering av tillvaro, psykologi, samhälle etc.
Raw var intressant och thrilling. Att den har rykte om sig att vara det värsta som visats på en bio sedan Motorsågsmassakern är bara dumheter. Det är inget mästerverk, men den är riktigt bra. Body Horror och otäck så klart, men den är också en skildring av social dynamik, misshagliga konventioner jämte ungdoms- och syskonångest. Ja, det finns många takes, nån filmkritiker skrev:
”This thrillingly modern horror film grapples with age-old concerns. But its exploration of autonomy of the body and self, and its examination of the internal wrestle between fitting in and standing out, have particular relevance for our contemporary age”.
Ja, jag gillar ju skräckfilm överlag. Det största problemet jag har med genren är nog alla de människor som väljer bort den för att den upplevs som ”otäck”. Då missar man ju en hel del, tänker jag. En hel del personer i min närhet är så där – att de säger blankt nej till att se horror. Hur de bokstavligen blundar inför allt i genren. Det kan provocera mig, ja, att hemskt och otäckt alltid ska undvikas. Speciellt när det kombineras med att man bara väljer att sitta och se på mer eller mindre friktionslös feelgood, eller inte klarar av att utsätta sig för en högre spänningsnivå än vad som bjuds i typ engelska kriminalserien Ett fall för Vera, vilken jag i och för sig också kan gilla att se.
Samtidigt kan man ju inte tvinga någon att kolla på skräck, när de faktiskt blir livrädda och tycker sig må så dåligt av det. Men det händer att jag vill det, ja, typ surra fast dem och tvinga dem att glutta. Så att vi kan ha det lite koseligt tillsammans i tv-soffan, hehe.
Ok, psykisk ohälsa, våld och vansinne, vetvillingar och monstruöst mörker, övernaturlighet och svår omänsklighet – klart som korvspad att sådant kan vara obehagligt och skrämmande.. Men herre min skapare, det är ju filmkonst vi pratar om. Så nån måtta får det vara på förskräckelsen, tycker jag. Och det är ju tradigt att inte kunna diskutera film med folk som står en nära.
Men vad beror det då på att vissa är så skraja och stänger ner så prompt inför spänning och skräck? Uppenbarligen vill man inte bli oroad. Man ör rädd för att få dystra tankar och inte må bra. Men jag vette fasiken – ibland upplever jag nog den avvisande hållningen som lite av en brist, eller ser den faktisk som ett slags sjukdomstillstånd. Ibland tänker jag att det nog handlar om en kombination av känslomässiga störningar och brist på intellektuell spänst.. Men det är kanske att hårdra det en smula. Eller inte, jag vet faktiskt inte.
Kom nu att tänka på att jag själv hade trubbel med spänning och våld på film för typ femton år sedan, då jag var gediget utbränd. Jag fick starka känslor av fara och obehag då jag såg våldsamma eller intensiva och skrämmande scener i film och tv-serier. Klarade inte av anspänningen. Våldet behövde inte vara speciellt brutalt, rått eller verkligt – även lättare underhållningsvåld kändes jobbigt. Ingenting gick att ta in. Inte ens en nydöd zombie var jag pigg på.
Men jag upplevde det omgående som en brist och ofriskt – ja, att det var ångestskapande och handikappande att min känslighet blev större.
Ska sägas att det under samma period gjorde ont i min kropp då jag såg skateboardåkare dratta på ändan på Värnhemstorget. Fick fysiskt manifesterade ångestdragningar i nedre mage, mot säte och könsdelar när de föll mot marken.. På ett liksom skruvat och överdrivet sätt.. Jag tror att mitt nervsystem var överhettat. Jag hade liksom inga filter. Eller som en dansk vän uttryckte det när jag långt senare berättade om problemet: ”Du må ha været virkelig syg, mand”. Japp, så var det ju.
Men minns också hur befriande det var när jag upptäckte att jag blev tåligare, när jag så småningom klarade av att se på såväl fallande skateboardåkare som våldsam och spänningsstegrad skräckfilm igen. Det kändes som en seger, ett slags tillfrisknande. Misstänker faktiskt att jag kan ha börjat må bättre av själva horrortittandet också. Att det hjälpte till i läkningsprocessen. Jag svarade inte längre reflexartat med nedstängning och obehag, men noterade att hjärnan fungerade bättre. Att jag reflekterade över vad jag såg snarare än att bara uppleva fara och bli illa berörd. Hade ett större lugn, utan att vara särskilt distanserad till vad jag såg. Det är självfallet ett mer intressant utgångsläge.
Förmodligen kan man bli bättre på att se skräckfilm, lära sig att omfamna pressen och spänningen, skaffa nya raster som medför aningens mer reflektion om saker och ting – även ur mer skrämmande och obehagliga perspektiv. Det känns ju inte fel att klara av. Kanske är det också, på någon slags nivå, bra att kunna bli skrämd och en smula förstörd. I alla fall lite väl? Att det kan bo något gott i det?
Men måste också berätta att jag har en mycket kär vän som verkligen har den här antihållningen gentemot skräck, men förmedlar den på ett charmigt sätt. Om vi t.ex. sitter och ser nåt läskigt på tv tillsammans så vänder hon sig genast från skärmen och tittar på mig, ler aningens förläget och blir gärna jätteklängig, ja liksom kontaktsökande rent fysiskt. Det är ett både bedårande och oemotståndligt beteende, men samtidigt lite scary och stört. Lite av ett horror-beteende i sig – om än kärt – i alla fall för mig.
Men Julia Ducournau’s Raw igen: Rekommenderar. Så se den, eller inte. Ja, skräms eller skäms – och akta dig för att smaka kaninnjure, speciellt om du är vegetarian..
L o g g f i g u r 