Lyssnar tillbaka på avsnitt jag missat av MFF-podden ”Blått en Podd”. I avsnittet Guldet E himma igen i november i fjol kivas två av poddnissarna om vad det innebär att befinna sig på ståplatsläktaren. De har en aning olika perspektiv på ståplatskulturen. Det som framstår i diskussionen är frihet och anti-tvång vs nån slags mini-fascismus. Men hihi, kuligt att det hettar till lite och framförallt att bristerna avtäcks så tydligt i argumenteringen för den oförblommerade å lite obehagliga kollektivismen. Inte gör åsikterna som förmedlas just där att en blir mer sugen att gå och se MFF direkt. Fan, jag som nästan varit på väg att gå och se min första allsvenska fotbollsmatch någonsin i år. Nja, det får nog vänta.
I övrigt är ”Blått en pod” en underbart MFF-nördig, men också lite träig podd om vår stads fotbollslag, Innehåller allt om det mesta inom klubben – spelare och supportar, allsvenska och internationella matcher, tyckanden om spelupplägg och taktik, ledarskap och ekonomi och fan och hans moster. Man är sitt MFF troget på ett väldigt dedikerat sätt, och det smittar av sig en smula ibland, men alltså inte tillräckligt.
Sedan finns det ju egentligen bara ett blått lag för mig, ja blott ett lag i mitt hjärta och det är – engelska Ipswich! Så är det sedan Tipsextra-åren sedan barndomen, och lagets påverkan på mig och mitt liv har jag skrivit om ett par gånger förut (se nederst).
Trevligt nu är då förstås att Ipswich Town äntligen har tagit sig upp i Premier Leauge igen, efter 22 års harvande i lägre divisioner. Som värst var det när ”traktorpojkarna” låg i tredje divisionen 2019-2023. Efter några omgångar i Premier League ser det dock tufft ut. Ipswich ligger redan i bottenträsket och nära nedflyttning, men ändå – säsongen är lång, och kul att följa gamla favoritlaget!
Några andra poster om fotboll på bloggen:
⬤ Fotbollen då? (2014)
⬤ Fußball mit den inneboenden (2016)
L o g g f i g u r 