Pretty Good in Pink 1: PJ Harvey (1995)

PJ Harvey spelar Long Snake Moan och Me – Jane på Glastonbury-festivalen 1995. Lite jobbig bildkvalitet i videoklippet nedan, men vad gör det, för aj vad bra hon var! Och Jesus Matilda, det här är 30 år sedan vilket känns småkusligt på ett personligt plan och lite kymigt på ett musikaliskt – för det slår ju en att dagens rockscen nog behöver steppa upp en smula. PJ Harvey får många uppburna rockfigurer att framstå som rätt lättviktiga. Det är kraften och energin. Den kärnfulla rösten. Överlag hennes tunga, vackert mörka arrangemang och tjusiga melodier. Den nerviga lo-fi’n mixad med goth-bluesigt ös och vild brötighet. Tjockburrande bas jämte eteriska folklore-slingor. Skorrande elektriska rundgångsstötar, elektroniska inslag och autoharpa minsann. Den 55-åriga rock-ikonen har bjudit på ett alltmer varierat uttryck genom åren, och framhärdar ju fortfarande. Men nog var hon väl som allra bäst där nånstans i mitten på 90-talet?

Hon har förvisso gjort bra musik långt senare. Och genomfört nåt filmprojekt, blivit poet och har börjat skriva musik för teater och tv-serier. Men det är numera glesare mellan de egna fullängdarna. Den sista var I Inside the Old Year Dying (se nederst) 2023 där hon mediterar över Dorset i sydvästra England, där hon är född och fortfarande bor. Det är en speciell platta som växer med lyssningarna och connectar med hennes diktsamling Orlam från samma år. Flera av dikterna utgör låttexter på plattan. Och de dialektala folklore-inspirerade och svårtydda gamla orden i låtarna hittar du facit till i diktsamlingen, som för övrigt är skriven på vers. Orlam är en mystisk coming-of-age berättelse och den första fullängdsboken skriven på Dorset-dialekt på flera decennier. Så PJ Harvey, en av vår tids vassaste låtskrivare, träder här fram – enligt en del kritiker – som en poet vars formella skicklighet och goda öra för det lyriska har skapat en gripande dikt. Bla, bla bla.. Så nu istället tillbaka till en PJ in Pink 1995.. En svårslagen konsert av bästa märke.