Pappa är död

Han gjorde en Jesus på långfredagen, min käre gamle far. Hans hjärta stannade. Ja, han dog, och nu är han jättedödast. Pangbom bara. När han satt och åt kvällsmat vid köksbordet med sin sambo. Han blev 90 år, 10 månader och 10 dagar gammal, Benny. En älskad pappa, för mig och min syster. En älskad farfar och morfar till min son och till mina två systerdöttrar. Och en älskad sambo av Ingrid, hans partner sedan 45 år tillbaka.

Jag har fruktat den här dagen i många år. Varit rädd för hur hans död skulle påverka mig. Hur hans frånvaro skulle kännas i kroppen. De senaste 8-10 åren har vi ju haft tät kontakt, en nära och fördjupad sådan. Trots många år av sjukdom och skröplighet, av allvarliga tillbud som krävt sjukhusvistelser så kämpade han på, skulle säga heroiskt. För han lyckades komma tillbaka efter så tuffa omständigheter – som förra sommarens helveticum, en kompott av förvärrad hjärtsvikt, infektioner, sepsis och allt vad det var. Det var väl då jag verkligen förstod att han inte hade långt kvar. Men mot alla odds repade han sig efter det, och vi fick nästan ett helt extra år tillsammans. Det har varit viktigt.

Trots den tilltagande senildimman så var han så tydligt kvar, som pappa, person och fast punkt i tillvaron. Ja, han har ju alltid funnits där. På ett eller annat sätt. Varit en klippa för mig. Ok, en med uppenbara sprickbildningar, eller bara som skavande småsten ibland. Men aldrig grus. Snarare guldstoft mot slutet. Jävla pappa alltså. Den jag pratar om här fattade egentligen allra minst om mig, hehe, ja tji balle om sin egen son, om mina sidor och intressen, om mitt läge här i livet – men ändå förstod han kanske mest av alla. Ja, faktiskt. Det är komplext. Och klart som korvspad.

Umgänget med honom gav mig ofta mer än kontakten med släkt och vänner under de sista åren. Det var någonting med hur långsamt hans hjärta slog. Hur det kunde få mitt eget att slå lugnare. Och givetvis raka motsatsen, för det var mycket som var knepigt för mig att hantera, inte minst den ständiga oron för honom, att han skulle falla, bli sjukare, lida. Så jag försökte väl inspirera, få honom alert och uppleva, prata – och ja promenera, och träna gång när han bangade och mest bara ville sova. Hans liv blev så litet och isolerat till slut. Så det där var viktigt, och jag vet att han uppskattade att komma ut, och få se folk, se havet, årstiderna. Sånt.

Jag har ju haft flera år att förbereda mig på hans kommande frånfälle. Föreställa mig tanken på ett liv utan honom. Efter några dagars sorg har jag glädjen att meddela att jag håller ihop, att det funkar. Jag har fått tid att vara helt ensam. Jag har gråtit och gör fortsatt mellan varven, för jag saknar honom så förbannat – hans närvaro och tyngd. Men mellan sorgeattackerna kan jag ha annat för mig utan större problem. Han är med mig ändå, varje sekund, men inte på nåt belastande sätt. Jag tror att det har att göra med den nära och intima kontakt vi hade. Faktiskt saker som tömningarna av kateterpåsen i toaletten. Att hålla honom när han var rädd för att falla. Att stoppa om honom när han lade sig för att vila. Filten som han älskade att få sina 46:or till fötter instoppade i, som i ett paket, när han skulle vila. Då log han milt och somnade som alltid lätt som en plätt. Jag minns tamejfan varje kroppsvårta på hans rygg. Varje ådra på hans gamla vader, fläckarna på hans huvudskål.

Och jag hör forfarande hans ”tack min påg, för att du hjälper mig” eller ”hur skulle jag klara mig utan din hjälp?”. Hans uttalade tacksamhet ökade ju skörare han blev, och hans kärlek kändes verkligen. Vi kom varandra allt närmare med åren. Han var medveten om sin utsatthet, och han var en ståndaktig som få. Klagade aldrig över sin belägenhet. Det hände typ tre-fyra gånger om året att han sa att det är inte var roligt att bli gammal. Och att han visade humör, blev aningens upprörd över nåt. Eller att han blev känslosam och grät när allt blev för mycket. Men det var sällan, och snabbt överstökat. Sedan ville han mer bara leva, få vara med. Han kunde njuta av de små sakerna i tillvaron som ändå fanns och hände. Var allt som oftast mild och positiv, och mycket vänlig.

Jävla pappa! Va fan, att gå och dö så där knall och fall, men det var väl bättre än ett utdraget smärtsamt förlopp, förmodar jag. Jag fruktade den kommande sommaren och värmens påverkan på din hjärtsvikt. Minns hur illa däran du var i fjol. Så sånt slipper du nu. Men aj, vad jag kommer att sakna dig.

Men jag är glad att jag tog den, vår relation – trots att min egen ork inte är på topp. Jag brydde mig och förhöll mig till dig varje dag, även när vi inte träffades. Det kunde ta musten ur mig, men i det stora hela var det så klart värt det. Det bästa var att du fick känna gemensamhet, att du fick komma ut, att du fick inspiration och prat. Du hade definitivt behovet. Jag med.

Nåja, nu är du borta och himla nydöd. En del av mig har säkert inte riktigt fattat det än. En annan har. Vi får se hur det kommer att spela ut. Jag har ingen aning. Men visst, frånvaron känns, det där med att bara vara med dig, att få hjälpa och prata med dig, att få vara tyst och lyssna på musik med dig eller ta en cigarett tillsammans. Att få köra i bilen med dig sittandes bredvid. Att prata om årstiden, att se på rapsen, att åka till havet. Titta till dina gamla kvarter i Malmö. Besöka gammeldöda mamma och vår familjegrav på Östra kyrkogården. Att prata om nyheterna – om Trumps stolligheter, om Joakim Medins fängslande i jävla Turkiet (som du faktiskt reagerade på framför tvn sist vi såg Rapport tillsammans förra veckan på korttidsboendet). Sånt där du på nåt skumt sätt hade koll på trots att du var så glömsk och snurrig. Och jag saknar redan våra små prat om sport – om simning, pingis, skidor, fotboll, eller va fan friidrott och Duplantis senaste superhopp över ribban. Ja, och våra för dagen snack om din knepiga hemtjänstpersonal och så, och om din sambo och hur ni hade det tillsammans. Och hur vi kunde skratta åt gamla minnen, mina som dina. Hur du tipsade mig om filmer och dokumentärer på SVT och TV4. Hur du mindes och gillade att babbla om tv och film som vi sett och uppskattat – som Lödder, Ivanhoe, Gösta Ekman och Danny Kay, hehe, Yep!

Men mest saknar jag dina ögon, din vänliga blick, mot mig och de dina, och mot världen. Åh, pappa..