Oväntad indisk hjälp i sorgearbetet

Pandit Brimshen Joshi och Per Benny Leopold. De gick ihop ikväll, och förlöste sorg. Det var otippat och samtidigt helt självklart. Gott att få gråta. Har nog hållit ihop allt för hårt några dagar.

Jag har alltid haft lite svårt för Pandit Brimshen Joshi, den uppburna indiska sångaren och nationalklenoden – samtidigt i perioder varit helt fängslad av hans ragor. Han log sällan, hade något surt och tungt maskulint över sig, och hans vördade position var uppenbar i indiskt musikliv. Han var otvivelaktigt mästare och patriark inom sitt gebit, ja verkade inom hindustansk klassisk tradition och var känd för sin Khayal-sång.

När jag i kväll kom att lyssna på hans Raga Ramkali (lyssna nedan) framträdde min far. Något i den och sångarens ton påminde mig om pappa. En maskulin kraft, ett mörker och en tyngd. Samtidigt något ömt och väldigt vackert.

Sedan har alltid Brimshen Joshis sång påmint mig om min fars läten när han drömde mardrömmar. Inte minst när jag var liten efter att min mor gått bort. Hur jag vaknade och fick gå upp lugna honom, ja väcka honom för att få stopp på oljudet. Hans oroliga ljud som kunde övergå i både toner och ett vildare ylande. Ett slags nattligt ångest-ylande som faktiskt i rakt nedstigande led härstammade från farmor Vera och via honom fortplantades även till mig. Flera är förresten kvinnorna i olika relationer som blivit väckta av mina likartade läten under mardrömsstinna nätter. Inte sällan har vi skrattat gott åt de dramatiska ljuden. Jag har inte ylat på ett par år nu perhaps. Tror att jag har gått för mycket i terapi. Så jag saknar det, för när det händer är det alltid välkommet. Har ett underhållningsvärde. Jag brukar ju alltid vakna och fnittra rejält åt mina demoniska ljud, innan jag somnar om igen.

Nåväl. Den gamle surgubben Brimshen Joshi (1922-2011) blev 88 år, min pappa (1934-2025) blev två år äldre. Saknar förstås den senare mer än den förra, men aj vad bra att hans musik och röst kan få hjälpa till i sorgearbetet.