När jag var barn/tonåring och typ gick i åttan så fanns ju Scouterna, Friluftsfrämjandet (Frilufsarna/Strövarna samt Fältbiologerna i barndomsbyn. Man hatade Scouterna för de var så jävla töntiga och nationalistiska. De andra var mer ok. Friluftsfrämjandet betonade verkligen frilufsandet, den mysigare skogs- och naturupplevelsen utan så mycket kringelkrångel. Fältbiologerna var mest hardcore och miljöpolitiska, men också rätt nördiga. Mycket att ha koll på både miljöbovar och artbestånd – vilt, fågel osv. Mycket exkursioner. Mindre fri skogsromantik.
Jag var medlem där, men trivdes aldrig speciellt bra. Berodde säkert en del på social fobi, men fan också på gott omdöme. Fanns nåt akademiskt och förmer bland barnen och ungdomarna i fältbiologerna. Något som jag kände var alldeles för Af Lund och Von Oben än vad Staffanstorp och Malmö var. Å andra sidan fanns det en medvetenhet kring miljö och politik som var orädd. Kopplingen mellan Fältbiologerna och Folkkampanjen mot kärnkraft 1979-80 var engagerande och lyckosam också. I alla fall för mig, så ung jag var.
Men det gladaste minnet jag har från min tid i fältbiologerna var ett läger vid Häckebergasjön. Jag och min kompis tjuvrökte en packe cigg och drack en liter apelsinjuice. Vi blev båda nikotinförgiftade och kräktes upp allting utanför tältöppningen. Fick klart bannor av de stroppiga unga ledarna, och kunde inte följa med på den inplanerade sjöfågelkollen. Men när vi mådde mindre tjyvens så gav vi oss iväg ut i skogen på egen hand och fick se kronhjortar frusta i solnedgången. Fria från kollektivet, ute på egen resa liksom. Lite mer punk.
Skulle så här i efterhand säga att det balanserade, halvmesiga men rätt snälla Friluftsfrämjandet gick segrande ur striden. Synd att man inte var medlem där. Det hade förmodligen varit mildare för mina nerver. Å andra sidan hade jag kanske missat att definiera mig mot både överdrivet nörderi och natursnobberi, om det finns nåt sånt.
L o g g f i g u r 