Koppen kaffe i fåtöljen om morgonen. Den tidiga vårsolen genom fönstret i vardagsrummet mitt i plytet. Det gör gott. Men lägenheten min är i förfärligt skick. Den har förfallit det senaste året. Jag som egentligen gillar att ha det fint om mig. Och så har det blivit så här. Käre tid. Ja, det har klart att göra med att alla började dö. Deras död bebor, och deras dödsbon belamrar mig, forfarande. Jag har inte klarat ut att slänga något. Men aj, jag längtar efter att få det fint igen. Att städa. Att rensa ut. Deras skit, mitt eget stök sedan tidigare. Skulle vilja måla om och fixa till det. Skaffa nya golv. Borde ringa MKB om det. Och så behöver jag köpa en ny soffa. Min gamla gröna DUX är fantastiskt skön, men så sliten och skamfilad.
Mycket drömmar i natt igen. Underhållande, hemska och fina i en osalig blandning. Ja, där spelar de minsann ut sina kort, där far de då runt, de döda. Framförallt de nydöda, d.v.s. pappa, Fredrik och Mari, men även mamma och mina mor- och farföräldrar ger sig till känna – har lite av en revival just nu. Ja, det är fan vad de står på om nätterna, och vad jag saknar dem alla.
Sorgen, precis som kroppen, kan ju vara konservativ. Den har sina egna vägar, sin egen tid, sin egen retroaktiva rörelse. Den verkar i en, och man får leva med den – i saknad och minnen, men också i nyckfulla uppblossande sorgeattacker och i skruvade nattdrömmar. Det är fanimej inte lätt att vara människa, i alla fall inte för denne. Och att ha andra nära och kära som också mist mammor, pappor och morbröder under den senaste tiden triggar väl också.
Ny sorg hakar gärna fatt i gammal sorg. Väcker den till liv. Kombinerad med en viss psykisk ohälsa och en konstitutionellt inbyggd känslighet så kan det det där bli ganska giftigt. Konditionen och omsorgen om kroppen är inte den bästa heller. Rena utförslöpan där. Men samtidigt – jag är rätt fungerande ändå. Någon säger stabil. Det är ju att ta i, men visst, det hela bär forfarande, om än lite knaggligt. När mycket annat står på så blir gärna orken och uppehållandet av relationer lidande. Det är lätt att man sluter sig, blir otillgänglig, tystnar en smula. Tar ett glas vin för mycket. För man tror man behöver det. Det får ha sin tid, en får försöka ta hand om det så gott en kan, öppna upp igen. Jag vet inte. Tillståndet i världen spelar också in. På gott och ont. Jag är hyfsat om mig och kring mig. Kan inte låta bli. Samhälle, kultur och musik, sport och tech.. Blir engagerad. Har en nyfikenhet. Det bör fortfarande vara något positivt.
L O G G F I G U R 