De senaste veckorna har vi förfärats av migrationspolitiken och dess konsekvenser. Invandrare ska kunna kroppsvisiteras och frihetsberövas på lösa grunder. Människor som utvisas, trots att de jobbar och gör rätt för sig. Även barn och unga. Vissa av dem till länder de knappt har varit i. Konstitutionen ändras för att kunna rycka bort folks medborgarskap. Uppehållstillstånd kan återkallas på godtyckliga grunder, som vad staten tycker är rätt levnadssätt. Permanenta uppehållstillstånd ska rivas upp. Andra myndigheter måste rapportera om man misstänker att en invandrare saknar uppehållstillstånd. Regeringstjänstemän ska få avgöra vilka länder som är säkra att utvisa folk till, i stället för en oberoende migrationsmyndighet. Det handlar inte om Trump och ICE, även om man kan tro det. Det här är Tidöavtalets migrationspolitik.
Tove Hovemyr, UNT: Vill vi verkligen ha ett svenskt ICE?
Japp, samma tendenser och politiska krafter i Sverige. Röster som hävdar att även Sverige behöver ett ICE som kan röja upp och utvisa folk. Att Sverige bör anamma Trump-administrationens och ICE’s krig mot immigranter. Det tycker bl.a. Denice Westerberg, ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund, och högerdebattören Henrik Jönsson. Mycket av det här, ska vi säga lite mindre hjärtevarma och empatiska, hoho – springer klart ut från SD, men också från övriga Tidöpartier. Inte minst är Johan Forsell och moderaterna hack i häl. Och dessvärre skickas samma signaler ut från Magdalena Andersson och socialdemokraterna som nu helt verkar ha anammat SD’s retorik i frågor om immigration och utvisningar. Och att Ebba Busch gillar tanken på att polisen skjuter skarpt mot demonstranter, det vet vi sedan tidigare.
Så nog är fortsatta bistra tider att vänta framöver. Det borde uppmana till ett starkare politiskt motstånd och protester. Vill det inte låta sig göras på det sättet, så lär förr eller senare motståndet ta sig andra vägar. Det börjar ju handla om proportionerna nu. Hur en inhuman migrationspolitik, nedskärningar inom vård och omsorg och ökande skillnader mellan fattiga och rika tydligt kan ses som ett slags övervåld från den politiska och ekonomiska makten. Om det inte går att påverka via val i vår demokrati på ett tydligare sätt så borde det utlösa utomparlamentariska reaktioner/aktioner.
Ja, alltså, jag vet inte hur det är med er, men jag upplever det som om allt fler människor har börjat tröttna på den här förskjutningen mot en alltmer öppet fascistisk dagordning. Det där kan gå överstyr när folk börjar känna sig maktlösa och tappa tron på det politiska systemet. Så man frågar sig – är våld, perhaps terror att vänta? En del kanske känner att de inte längre har något att förlora? Vi får se. Samtidigt ser vi väl redan ett slags underliggande och omedvetet motstånd.. Ja med våldsamheten i gängkriminaliteten, eller med sjukskrivningarna i den offentliga sektorn – eller bara i allmän polarisering, osämja och stark otrivsel i kulturen, hoho. Men när repressionen dras för långt, så kan nog också Schweden komma att börja brinna. Att ett mer medvetet – och desperat – politiskt svar kan tänkas växa fram? Det skulle inte förvåna mig alls. Och min känsla är att del människor börjar se det mer som ett löfte än ett hot.
I övrigt: Pratade med en dansk vän om Sverigedemokratena häromdagen. Hon reagerade på deras ungdomsförbunds namn.. Ja, Ungsvenskarna. Hon sa spontant att det lyder meget nazistiskt. Och hoho, visst är det så. Bara namnet på det förbundet är ju korkat och får en att klucka av skratt – och samtidigt på något sätt vilja ladda sin armborst med en pil. Ja, att beväpna sig.
L o g g f i g u r 