Hubert Selby Jr’s debut Slutstation Brooklyn från 1964 kom i nyöversättning för några år sedan. Den reder sig bra trots slang och specialare i originaltexten. Boken består av några noveller och en miniroman. Historier om marginaliserade och kantstötta individer i 50-talets New York. Ett brokigt persongalleri av prostituerade, hemlösa, transvestiter, våldsverkare och depraverad arbetarklass. Slutstation Brooklyn väckte anstöt på sin tid och är väl värd en läsning även i våra dagar, inte minst för sin amoraliska kraft och inbyggda antihållning till allt kärvänligt och fint i tillvaron. Språket strömmar fram febrigt och snabbt, i en störtflod av vanmakt, droger, lust, våld och svek. Selby var stallkamrat med William S Burroughs i det litterära avantgardet på Groove Press (WB gav ut den experimentella sf-romanen Nova Express samma år) och som sin äldre kollega pepprade han på rätt bra med sin transgressiva automatkarbin. Men 1964 presenterade Selby en råare och mer realistisk prosa än Burroughs. Huvudkaraktärerna har det tufft, får det så småningom etter värre och snart kränger de runt i så mycket skit att de är utom all räddning. Skrupelfri cynism och egoism dominerar såväl dem själva som folk i deras omgivning. Selby sänker gradvis ned läsaren i dyn jämte de olika huvudpersonerna. Han gör det omsorgsfullt. Mot slutet av berättelserna står vi i ett becksvart bottenslam med små slamsor av förskräckt humanism mellan tårna. Slutstation Brooklyn hamnade på domstolsbordet i Storbritannien – för obscenitet. Den normbrytande sexualiteten och de tabubelagda böjelserna provocerade. Processen utmynnade, efter mycket om och men, i att de brittiska censurlagarna för litteratur sågs över och kom att justeras mot det mer tillåtande hållet. Samtidigt påminns man om att det fanns en tid då queer fick vara mer i fred – innan begreppet släpades in på högskolor och universitet och började dräneras på lust och kraft. Det var en queer som inte var intresserad av rollen som världsförbättrare, och som slapp det knepiga i att vara en rörelse som ska genomsyra allt från stadsdelsförvaltning till kulturfestivaler. En normkritisk praxis utan pekpinnar. Det har ju heller aldrig varit någon vidare god idé att göra om udda och särpräglade strömningar till mall och rättesnöre – brukar inte vara så klädsamt, och tappar gärna i sex.
Allen Ginsberg gillade boken och hoppades att den skulle “explodera som en rostig helvetisk bomb över Amerika och fortfarande vara ivrigt läst om 100 år.” Det vette katten, men i ett halvsekel har den funkat. Helt ok på svenska, men bättre på engelska.
L O G G F I G U R 