Strunge igen. I det tidiga 80-talets experimenterande drömfabrik. Rå betong, flimrande tv-skärmar och svävande satelliter. Synth, punk och arg BZ-rörelse. Och så dikten som slöt sig om sig själv, började bli sig själv nog – men öppnade upp mot kroppen och själstillståndet i den extatiska svärtesvarta storstadsnatten. Företrädarna för 70-talets bekännelselitteratur irriterades över 80-talsdiktarnas poetiska intention. Tidskriften Sidegaden (1981-1984) som Strunge var medskapare och redaktör för, gillades inte av alla inte. 60-talsvänstern som var under insomnande attackerade yrvaket den nya generationen för att flirta med fascism och vara högervridna. Strunge & Co stod i själva verket för motsatsen. Utgjorde ett angrepp på den urvattnade vänstern som stagnerat och rört sig högerut. I Sidegaden, som var ett ambitiöst forum för ”de unge vilde” hade man ett gott öga till det anarkistiska och utomparlamentariska, men framförallt spände man den nya bågen litterärt och konstnärligt. Det var allvar. Som fan.
Det verkar finnas en viss beröringsångest med Michael Strunge idag. Någon slags återhållen irritation. Den nya filmen om honom mildrar det där en aning. Jag tror att det är hans vrede och nakenhet som provocerar. Hans mix av ångest och skarpögdhet, ungdomlig turbulens och existentiellt famlande. Eller är det bara hans brist på hygge som stör? Ja, det är ju ändå Danmark vi pratar om! Och kanske är det nu som då – att det var de torra och tråkakademiska som provocerades av hans eld och känslosamhet. De ocoola av hans fräsighet. Fan vet – de fula av hans skönhet. De friska av hans mörker och ångest. Litterära finsmakare som stördes av hans modernitet och yta. De ytliga av hans djup. Diktaren med jättestort D är ju också en lite sällsynt och otidsenlig företeelse idag, får man lov att säga. Siaren är simpelthen suspenderad.
L O G G F I G U R 