Minns Berlintur i december 2006. Jag och min son installerade oss på hotellrummet, promenerade runt i kvarteren och hamnade småningom på Mysliwska Bar på Schlesischestraße där vi pustade ut och tog en öl innan vi skulle gå tillbaka till hotellet.
DJ’s på baren den här kvällen var ett äkta par i femtioårsåldern. De riggade upp sina skivspelare och tuffade igång. Bjöd på en salig blandning av artister och låtar. Vi fick höra Blondie, Patsy Cline, Nick Cave och Boney M, och så plötsligt – den prima låten Pale Moon med Betty Cody och Hal Pine (Från albumet On The Trail Of The Lonesome Pine, 1953.)
Hade inte hört den tidigare och blev fångad av den skruvade hawaiindianska atmosfären, det cowboyfjompiga, men väldans tjusiga!
Melodin mötte den första lätta berusningen i precis rätt ögonblick, och någonstans där bröt den goa känslan av vara på resande fot fram inombords.. Ja, att liksom landa och äntligen kunna lägga vardagens plikter och bekymmer åt sidan..
Vi var i Berlin i fem sex dagar har jag för mig. Det räckte gott för att skaka liv i oss båda.
Jag slutade röka efter den resan, kommer jag ihåg. Fick nån slags knepig hosta som jag blev skum på. Slutade tvärt efter typ tjugofem års bolmande. Efter ett par månader övergick jag till tuggtobaken Oliver Twist. Passar till kaffet och är betydligt billigare än cigg. 38 kr för en dosa med smaksatta ihoprullade små tobaksblad.
L o g g f i g u r 