Kitsch och konservatism

Läser ett nummer av tidskriften Axess på biblioteket och blir aningens irriterad över det kulturkonservativa hävdelsebehovet och den väl häftiga upptagenheten av att bassa modernism och postmodernism. Det klassiska figurativa måleriet, skönhet och autenticitet – jawohl! Ensamhet, tystnad och melankoli – nicht ein problem. De gamla mästarna hyllas och i den samtida konsten är Odd Nerdrum och det norska ”kitschmåleriet” och särskilt omhuldat. Nerdrum målar figurativt, klassicistiskt med stor hantverksskicklighet. I hans konst influenser från barock, realism och romantik, men han benämner numera sina arbeten som just ”kitsch” för att markera avstånd till ”det elitära begreppet konst” som han tycker är dränerat på tradition och existentiell tyngd. Inom den nya figurativa traditionsmedvetna konsten nöjer man sig inte med ett klädsamt behörigt avstånd till samtidskonstens normer. Man har helt sonika dragit sig undan och utvecklat en egen oberoende position utanför konsthögskolornas ram. Från sin bunker blåser man till strid och det är konstinstitutionernas favorisering av det modernistiska arvet som attackeras.

Inom Axessleden ger man utlopp för sin frustration över läget i samtidskonsten med en raljerande och ibland antiintellektuell ton: ”Alla nutida konstnärer skriver inte in sig på psykakuten eller sprayar ner tunnelbanevagnar. Vissa konstnärer ägnar sig åt något så till synes otidsenligt som att måla tavlor. I föreställande stil.” Visst sjutton finns det en massa fjantig och ointressant konst, men det är egentligen inte det som är på tapeten här. Boken Figurationer (skriven av Axess chefredaktör Johan Lundberg och konstnären Christopher Rådlund) följdes upp av en utställning med samma namn på Edsvik konsthall i fjol. Utställningen som hade underrubriken ”Realism och romantik i norsk samtidskonst” väckte massor av känslor och blev rejält omdebatterad på kultursidor och bloggar. Kulturkonservativa Axessoldater gjorde gemensam sak med retrogardister och företrädare för det nya traditionsmedvetna måleriet. Motståndarfalangen utgjordes av förvaltarna av den institutionaliserade modernistiska/avantgardistiska konsten samt en stor del av dagspressens kulturskribenter. Diskussionerna var bitvis intressanta även om debatten så småningom fastnade i ett ställningskrig med politiska undertoner, och läget både tillspetsades och konserverades när kritikern Eva Ström i Sydsvenska Dagbladet tiltade något och tyckte sig se nazistiska influenser i det norska nyromantiska måleriet. Mer intressant är då den danska konsthistorikern Merete Sanderhoff  som i sin bok ”Sorte billeder – Kunst og kanon” benämner de figurativa konstnärerna som de nya ”Passionisterna” och även förmår förmedla en nyanserad bild av problematiken runt de båda konstströmningarna: 

”Vi befinner oss i en historiskt unik situation, där vi har erkänt att alla möjligheter står öppna för konsten. Konsthistorien utgörs inte av en enda historia, utan av många olika förgreningar och spår som löper parallellt och går vidare, också bortom de konstlade historiska höjdpunkter som konsthistoriker tenderar att konstruera. Det figurativa, berättande måleriet utgör ett spår som sträcker sig långt tillbaka i tiden och fortfarande är levande; det avantgardistiska spåret har existerat i gott och väl hundra år och producerar fortfarande skarpt kritiska, förunderliga och väsentliga verk, trots att många under årens lopp har förutspått att denna tradition kommer att segra sig till döds.”  

”Somliga hävdar att konstnärer som medvetet placerar sig i periferin genom att utöva traditioner och konstformer som av konsthistorien betecknas som förlegade i verkligheten är nutidens sanna avantgarde: det är snarare de än det institutionaliserade avantgardet som bryter mot rådande institutionella konventioner. Denna analys är, som jag ser det, helt ointressant och ofruktbar.”

”Vi skulle vinna mycket på att ta de senaste tvåhundra årens konstnärliga uppror på allvar och erkänna att idén om en särskilt privilegierad och kanonisk estetik hindrar oss från att verkligen erkänna att konsten är oförutsägbar och heterogen.”

Det figurativa måleriet i Norge har djupa anor, och har varit starkt och självständigt på ett sätt som vi inte har upplevt här hemma. Modernismens segertåg var heller inte alls lika självgående i Norge. Men den traditionsbundna hållningen har förändrats och sett i det ljuset undrar man om Nedrumsskolan paradoxalt nog kan ha medverkat till att något har urlakats inom den traditionsbundna konsten? Annekterandet av begreppet kitsch kan kännas tveksamt. En allt tydligare liering med den svenska pompösa kulturkonservatismen likaså. Detta jämte de yviga mediala gesterna och den kommersiella figuren gör att jag blir misstänksam och har lite svårt att ta dem på allvar. Men det är allvar man menar.

”Kitsch er ikke lenger hva det var.” ”Men, si meg, er det ikke en tanke merkelig, dette, at det som skulle være betegnelsen på en populistisk, billig og bruksorientert kunst – som du ifølge alle leksikon skal gjenkjenne først og fremst ved to ting, «overdrivelsen» og «nostalgien» – plutselig gjør krav på å bli tatt på blodig alvor? Som med full kraft understreker sin til nå nylig latente patos og krav på autentisitet, i kombinasjon med den vonde følelsen av å stå utenfor? Som om kitsch var den nye punken? Eller, kanskje mer riktig, den nye gothen?”