Var inte internet mer småputtrigt för några år sedan? Eller har jag bara blivit mätt och en smula desillusionerad av den informationsexplosion och teknikutveckling som skett de sista 10-12 åren? Jag införskaffade min första iMac 1998 – då såg det allt annorlunda ut. Nätet hade inte samma fart och fläkt. Webben var inte så omfångsrik, inte heller så social. Det var inte lika viktigt att bli sedd och man var ännu lyckligt omedveten om att horder av vänner skulle kännas – viktigt? Idag är nog allt behovet att få vara osedd, och att få bli lämnad ifred, satt på undantag. Att inte vilja delta betraktas med skepsis och har följaktligen låg status. I stället förväntas du stå redo att breda ut dig och inlemmas i den här exponeringshärvan.
Synen på den text som tidigare ansågs besitta en intim och suverän kvalitet, och som bara var avsedd för egna eller bara några fås ögon, tenderar att avfärdas som romantisk och bakåtsträvande. Vår föreställning om det privata som en trädgård bakom skyddande murar dit bara man själv och eventuellt några få utvalda har tillträde är inte längre poppis. Man vill att vi ska göra upp med gamla dystra gränser. Våra olika jag ska sammanfogas till ett öppet kit av information, ett flöde som alla kan ta del av, följa och kommentera. Ditt namn är också ditt varumärke. Det privata jaget växer ihop med det yrkesmässiga som blandas upp med det personliga. Vänskap och kundrelation, showroom och självbetraktelse – i en och samma kropp. Knappast någonting anses längre förlora på att visas fram i ljus, och det är lätt att tappa tron på att vi har andra behov än det som det sociala nätverket erbjuder.
Samtidigt kan jag förstå att FB fyller en funktion för de som faktiskt känner sig ensamma och alienerade, som inte har vänner och familj, eller saknar trevliga samtal i övrigt. Men i stort… Alltså, vet inte om det rent fysiskt går att fastställa att orden förlorar i vikt när de tar vägen om FB, men att formulera att det eventuellt förhåller sig så känns sunt. På det individuella planet kan säkert vetskapen om att du ständigt är sedd, läst och uppföljd innebära ett slags personligt tapp. Det har ett pris att låta sig dras med av den sociala plattform som ständigt pockar på uppmärksamhet. Och även om du mot förmodan skulle få för dig att släcka skärmen så ska ensamheten och tystnaden snart trycka ner dig i det sociala klämträsket igen. För det är knepigt att hålla avstånd till den här formen av samvaro och kommunikation som vi nu hänvisats till. Upplever den faktiskt mest som en kokande gryta av svagsint babblighet, som oftast gör mig rätt besviken på folk. Det känns ju inte så kul. Men det är uppenbart lurigt för folk att avstå, och det verkar vara förbannat svårt att gå tillbaka till brev, dagboksblad & byrålåda, eller få till stånd mer exklusiva möten eller vad man ska kalla det. Äh, jag saknar helt enkelt mötet som inte skyndar vidare för fort, samtalet mellan fyra ögon. Önskar att självklarheten, lockelsen och det tilldragande hade legat mer ditåt istället.
L o g g f i g u r 