Ducasse & Kubin Bägge skildrare av skuggrike och existensiell oro. Den ena lämnade jordelivet vid 80-års ålder och den andre när han var 24 år.
Isidore Ducasse (1846-1870), mer känd som Comte de Lautréamont, skaparen av Maldoror, den fruktade och sorgliga mörkerfursten som härjar i boken Maldorors sånger – där mörkrets olika temperament slungas mot världsalltets godhet med en kraftig surrealistisk vind i ryggen. 50 år innan surrealismen som sådan föddes.
Nog gjorde det gott för själen alltid – att läsa de här sångerna när man var 16-17 år gammal och behövde ta ut riktning. Förmodernistisk sprängkraft av allra finaste sort. Ett skrivande fritt och dånande upproriskt. Normbrytande och tabukrossande bortom lag och rätt. Den otyglade kraften i boken. En slags mörkrets lectio divina. Jag och min gode vän satt och läste utdrag ur den för varandra på Ölands Folkhögskola. Det gjorde vi mycket hellre än att gå på lektionerna. Minnesbilden nu av våra skägglösa nunor behäftade med de bredaste leenden. Vi var ofta rätt bra på att förgylla vår tråkiga folkhögskolevardag och Maldorors sånger nådde fram, samsades nog väl med våra högaktiva känslorester från barndomen. Tror inte att någon av oss hade läst något med samma perspektiv och temperament tidigare. Maldoror har ju till synes valt ondskan, men kampen mellan ont och gott består inom honom, är intensiv och sammansatt. Från våldsam och njutningsfylld utlevelse till stämningar av djupaste ånger och alienation. Samtidigt hoppet om värme och gemenskap. Misantropi och grymhet, men inte utan huvudpersonens ambivalens inför handlingarna. Ett språk med gester som kan vara skruvat grandiosa eller subtilt viskande. Jag upplevde Maldorors sånger som en tröst, en morbid snuttefilt. Äntligen ett adekvat svar på världen. Kanske var boken en livräddare. En uppmuntran att fortsätta oavsett. Så tack för Isidore Ducasse.
Den andre Isidoren jag kort kommer att tänka på är Alfred Leopold Isidor Kubin (1879-1959), den österrikiske konstnären och författaren. Jag läste hans enda roman ”Den andra sidan” när jag var ung. Minns den som laddad med undergångsstämning och skymningslandskap. Läs mer om den här.
I konstsammanhang omnämns Kubin gärna som expressionist men står kanske symbolisterna närmare. Han drogs ofta mot burlesk och grotesk, och hittade ofta en ödesmättad, mörk och orolig ton i sina bilder.
L o g g f i g u r 