PJ Harvey, igen.

Av någon anledning har jag missat White Chalk från 2007, slarvlyssnat på A Woman a Man Walked By från 2008 och bara smånuddat vid årets Let England Shake. Spenderar därför ett par kvällar med att lyssna genom vad hon har åstadkommit sedan Uh Huh Her 2004. På inrådan av min son egentligen, och han har ju rätt, det är förbenat bra. De här senaste plattorna skaver och irriterar förmodligen den som fixerat bilden av henne som den attitydstinna rockamazonen Polly Jean. Här finns nu något annat. Rösten svävar med en skir ödslighet på White Chalk. Det enkla pianoklånkandet. Gitarrerna som försvinner helt och inte är tillbaka förrän på nästa platta i samarbetet med kompanjonen John Parish på temperamentsfulla A Woman a Man Walked By. Efter den kom Let England Shake med de tillhörande 12 kortfilmerna. Låtarna rullar fram, intima, vackra och politiska på samma gång. Men skaver inte hennes nya svalhet en smula? Jo, och är inte det PJ Harvey i ett nötskal – hon har alltid skavt, aldrig riktigt passat in. Men mörkerstråk och attack finns kvar. I en ny svalare tappning bara, men här och var också i en form som känns igen och har samma dynamik som tidigare. Så det finns ingen anledning till oro. Let England Shake i DN, A Woman a Man walked By på BBC Music och White Chalk i The Guardian.

På tal om min son. 1995 var han son 10 år och vi lät “Long Snake Moan” och “Down By The Water” strömma ut ur de rejäla BO-högtalarna i stora rummet i S-torp. Rakt in i mage och märg. Tungt och vackert. Inte konstigt att han kom att gilla PJ Harvey! Och det här äldre materialet är rätt svårslaget. Kraft ur behov, ur blues och av nödvändighet – med landning och hemkomst i spänningen av allt.