Ok, så här: Jag har kikat i ”Min kamp”. Och jag gillade de partier jag läste. Blicken och berättarkraften. Så varför läser jag honom inte? Pratade med en god vän som inte heller han känt sig manad av Knausgård. Vi kom fram till att det helt enkelt beror på att närmandet till världen känns för bekant – just blicken, sättet att reflektera. Känsligheten inför allt. Avläsningen av tillvaron, oss själva, andra. Inte främmande marker alltså, bara för mycket av det goda att läsa i volym efter volym när våra personliga samtal och korrespondenser är fyllda av sådant. Men så har kanske inte folk det? Då blir läsupplevelsen – stor, speciell, exotisk? Och berättar i så fall inte det nästan unisona hyllandet av ”Min kamp” om en utbredd konformitet i de trakter både kritiker och den läsande allmänheten har sitt tanke- och känslomässiga basläger?
Men det finns mer som skaver. Tror både Knausgårds bevekelsegrunder jämte verket och haussen runt det. Att autofiktionen presenteras som något helt nytt är aningens besvärande, men det får en bortse ifrån. Formen, den nakna ärlighetens getakostym, har jag inget principiellt emot – det är mer hans underliggande drivkrafter och behov att skriva som gjort mig konfunderad. När jag kollade på dokumentären ”Knausgård – Året efter Min kamp” på SVT besannades mina misstankar. För Karl Oves hävdelsebehov verkar vara intakt. Nu kommer jag att tänka på den där passagen i ”Min Kamp”:
Jag skulle ta mig fan visa honom. Jag skulle fan visa hela jävla förbannade världen vem jag var och vad jag var gjord av. Jag skulle krossa varenda jävel. Jag skulle göra alla förstummade. Det skulle jag. Det skulle jag. Det skulle jag fanimig göra. Jag skulle bli så stor att ingen kunde komma åt mig. Ingen. Ingen. Aldrig. Inte någon enda jävla gång. Jag skulle fanimig bli den störste av dem alla.
I intervjuer med honom lyser det där genom. Revanschen som motor, tankarna om framgång. Som mycket verksamt i honom – ett liksom omättligt se mig, älska mig. Så värst klädsamma är inte heller de dispyter och diverse privata klydderier som följt i spåren av hans skrivande. Och jag försökte verkligen se klart den här dokumentären om honom, men de deprimerande scenerna från författaren och hans hustrus samvaro vid trädgårdsbordet på Österlen fick mig att byta kanal.
L o g g f i g u r 